HORIZON ZERO DAWN (PS4)
Amanda Steén
2017-02-28
Har du någonsin ridit över slätten på en kraftfull robotspringare medan en silverskimrande fullmånes kalla ljus tränger sig fram mellan bergens toppar? Inte? Inte jag heller, förrän nu.
Även postapokalypsen kan sannerligen vara förtrollande. Det är Guerilla Games gigantspel, med den slagfärdiga titeln Horizon Zero Dawn, onekligen ett praktexempel på. Framför dina ögon öppnas en helt ny värld som känns bekant, men också otroligt främmande på en och samma gång. Världen, var är vi nu?
Vi har landat i en tid, tusen år framåt i tiden, där naturens skönhet pryds av metall i förfall. Den så kallade metallvärldens fornlämningar, i form av teknologiska ruiner, finns i symbios med majestätiska landskap i en värld som vid en första anblick uppfattas som dåtidsliknande primitiv. Denna tid, som visuellt för tankarna i jägarstenålderns riktning, visar sig vara resultatet av apokalypsen. Ett resultat av hur tekniken gick för långt. Slog bakut. Tog över.
In i denna värld föds vår protagonist, ett flickebarn vid namn Aloy. Hon är ända från födseln förpassad till ett liv som utstött på grund av vad som för våra öron och ögon hålls i skymundan. Aloy, får vi veta, är föräldralös men tas om hand av en jämlike i den utstötte mannen Rost. En herre som formas till en fadersgestalt och som uppfostrar tösen som om hon vore hans egen. Och med en faders tålamod leder han henne, med hjälp av utmaningar menade att stärka Aloy både fysiskt och mentalt, mot hennes högsta önskan – att få veta sin härkomst. Genom att genomgå en krävande prövning och därtill gå segrande ur den, skall hon belönas med sin största önskan. Vägen dit är en fin balans, med liv i den ena vågskålen och död i den andra.
Som spelets huvudkaraktär är Aloy ruskigt relaterbar. Inte bara för att hon är rödhårig och fräknig likt undertecknad. Hon är jordnära. Klipsk. Sökandes efter svar. Strävandes efter vad som är viktigt för henne. Hon blir på något vis en ofrivillig, men samtidigt vansinnigt passande hjältinna som med valfri sorts pil träffar ens spelarhjärta mitt i den ack så berömda pricken. Att hon är en kvinnlig karaktär som bara får vara fullkomligt slående på grund av sitt intellekt och sin skicklighet i ett tufft klimat är glädjande att se. Det känns, när jag betraktar hennes helhet, på något vis som att skapandet av kvinnliga karaktärer är på väg i rätt riktning. Hon är därtill långtifrån den enda starka kvinnliga karaktären i spelet. I denna framtidsskildring har kvinnorna mer styrka, pondus och makt.
Tidigt under denna storslagna färd finner vår hjältinna en liten apparat i de, så kallade, förbjudna metallruinerna. Denna lilla öronsnäcksliknande manick innehar en analytisk förmåga gällande omgivningen, något som skall visa sig vara onekligen behändigt när det stöts på vidunder som tidigare enbart skådats i biologisk form – djurliknande robotar. Och inte enbart vilka djur som helst. Maskinvidunder med likheter vid diverse dinosaurier, sabeltandade tigrar och bastanta kreatur, för att enbart nämna en liten bråkdel, är skapelser av denna nya värld som en ej skojar bort i första taget. De är aggressiva, utmanande och en måste hålla tungan rätt i mun i strid med dem. Vår manick hjälper oss dock att lokalisera dessa, finna deras svagheter samt ta kontroll över dem. Något som minst sagt är till vår fördel både när det gäller färdmedelsfronten och i stridssammanhang.
Dessa maskiner ses på med rädsla och förakt, men samtidigt med respekt. Något som är en generell inställning gällande teknik överlag bland de olika folkstammarna. Att hålla sig borta från den typ av skymf som teknologin är påpekas otaliga gånger och används som någon form av måttsticka på exakt hur fel det kan gå. Det är svårt att säga emot dessa påpekanden då världen i mångt och mycket föll samman på grund av tekniken. Att den vårdades fel. I fel händer. Händer som skall visa sig vara det egentliga hotet. Och vad skulle kunna hända om historien upprepade sig?
Vad skulle hända med denna vackra värld vi ställs inför? Alltifrån de porlande bäckarna i grönskande skogsdungar, till värmen i solen som går ned bakom de snötäckta bergstopparna och till de eleganta rödtonade kanjonerna. Helt plötsligt slår det en när en galopperar genom dessa magiska landskap med ståpäls ända upp till nacken och ned till tårna. Det slår en att en är en del av detta, där en sitter på sin kontrollerade mekaniska best. Med sin hyperteknologiska manick i örat. Bidrar jag till vad som kan komma att gå fel eller finns möjligheten till samexistens? Det har hänt att en svävat iväg med blicken från spelet på tv-rutan och ut mot horisonten i undran om när naturen kommer ta över världen igen. I verkligheten.
Om vi vandrar bort från den faktiska horisonten och tillbaka till spelet så hade jag inte kunnat drömma om att få en sådan här upplevelse. Den drar en till sig. Sveper in en i stämningens magi likt en enorm, varm filt. En vill ej därifrån. En vill upptäcka allt. Allt. Smyga i varje parti med högt gräs för att lurpassa med sin pilbåge – observerandes vartenda steg ens motståndare tager och invänta det ultimata ögonblicket. Drabbas av panik på grund av missbedömning i området och tvingas svinga sitt skarpeggade spjut för att rädda sitt skinn. Rida i solnedgången mot vad som ser ut som oändligheten. Omfamna varenda vrå av denna omsorgsfullt skapade spelupplevelse. En upplevelse jag sent skall glömma. Förmodligen aldrig. Aldrig någonsin.
HORIZON ZERO DAWN: THE FROZEN WILDS (PS4)
Amanda Steén
2017-11-17
I begynnelsen av detta år fick jag äran att ta del av ett magnifikt postapokalypsepos jag sent skall glömma. En upplevelse som ligger mig oerhört varmt om hjärtat då jag aldrig varit så vansinnigt engagerad i en titel som jag recenserat. Varken före eller efter Horizon Zero Dawn. Varje ledig timme plockade jag upp min handkontroll, slängde min pilbåge över axeln och begav mig ut i de farofyllda, robottäta jaktmarkerna. Recensionen skrev jag sedan så fingrarna glödde och så det rök om tangentbordet – varenda ord författades med yttersta entusiasm. Och nu. Nu är jag tillbaka på robotspringarryggen igen. Ridandes i månblekt ljus. I en värld så bekant men så långt borta. En värld som känns som hemma.
När vi åter möter vår tappra protagonist Aloy efter skeendena i grundspelet är det dags att bege sig norrut över bergen. En färd mot snötäckta landskap och nya mystiska gåtor den farliga teknologin lurar på i detta jägarstenålderslika samhälle. Det är dock inte enbart mysterium som väntar under den nyfallna pudersnön utan även hot från ej tidigare skådade maskiner och en ondskefull kraft som sprider sig likt ett virus genom dessa teknologiska vidunder. Denna ondska som delar av nordens stamfolk, Banukerna, ser som en demon som förtär den dyrkade anden med det blå ljuset.
Aloy möter Ourea, en shaman som vallfärdat för att rädda denna ande jag tidigare nämnde, så som den en gång räddat henne under kriget med Carjastammen. För att fortsätta denna expedition behöver de dock ta sig till Åsktrumman, en plats som dessvärre Banukhövdingen Aratak har förbjudit dem att uppsöka. Aloy måste således utmana Aratak om hövdingspositionen för att sedan kunna avslå förbudet och fortsätta färden i bergets hemliga gångar.
Förvisso är själva expansionens huvuduppdrag tämligen matigt men även i sedvanlig ordning håller diverse karaktärer mig sysselsatt med både det ena, andra och sjuttioelfte. Dock är alltid huvudmålet fokuset. Jag känner mig inte begränsad av det faktum att världen är stor och öppen, så som jag ofta lite motsägelsefullt kan känna. Det är lätt att låsa sig när en blir överväldigad. Här leds jag dock hela tiden på rätt spår av spelet men om jag får för mig att vilja ge mig på andra åtaganden är det lätt att studsa iväg på en avstickare.
Mellan alla dessa uppdrag som läggs på mitt bord färdas jag sällan på snabbast möjliga teleporteringslika vis. Det är något speciellt med att kalla till sig en ramm som en sedan galopperar genom den semidjupa snön med mot utsatta mål. Pulsar fram mot nya episka äventyr. Oavsett vilket tid på dygnet som gestaltas är stämningen på gåshudsnivå i majoriteten av fallen. Alltifrån att bestiga ett berg i den varma, färgsprakande soluppgången till att rida genom mörkret, endast med sin metallkompanjons lykta som ljuskälla. Och alla dessa omväxlingar gör spelet otroligt levande. Den oerhört iögonfallande världen ihop med den ambienta musiken är svårt att klassa som annat än magi.
Att teknologin i denna värld knyter otroligt mycket an till religion är en oerhört intressant aspekt – det är helt sonika något befolkningen både dyrkar och fruktar. Det är även något som till viss mån styr dem. Vid sidan av de uppenbara religionsparallellerna läser jag även in en samhällskommentar för oss i samtiden – att vi är så uppslukade av teknikens under och dess kontanta frammarsch att vi mer eller mindre dyrkar den. Den styr oss. Och vi följer tekniken. Detta behöver självfallet ej vara något mer än något jag överanalyserat, men det är likväl en spaning från undertecknad jag ville dela med mig av.
Jag finner även att denna expansion fortsätter på spåret att onekligen sätta de starka kvinnorna i ljuset av strålkastaren. Framförallt har vi såklart vår hjältinna Aloy som är lika del klipsk som stridskompetent. Hon är helt enkelt enastående när hon använder hjärnan såväl som valfritt vapen. Det jag dessutom uppskattar med Aloy är att hon aldrig på något vis känns som ett objekt utan det är hela tiden hon som dikterar villkoren. Därtill framställs hon som väldigt rättfram och rationell, något som tilltalar mig personligen. Jag kan gå på i en lång harang om bara denna suveräna karaktär men jag vill också belysa att jag även finner de kvinnliga bikaraktärerna sannerligen välskrivna och polerade. Inte minst den hårdhudade och visa Ourea, som vi får äran att stifta bekantskap med i denna expansion.
The Frozen Wilds är allt jag hoppades på av en expansion till vilket enligt min mening är årets i särklass bästa spel. Att vara tillbaka i en värld som en gång förtrollade mig och aldrig släppte taget om min själ, men med en ny vinkling. Att jag (trots det faktum att jag inte uppskattar och känner mig begränsad av öppna världar) får känna viljan och glädjen i att utforska varenda vrå av kartan jag bär med mig. Att uppgradera mina trotjänare till vapen såväl som mina nya. Att införa nya färdigheter till min repertoar. Att ta sig an nya faror och utmaningar för fysiken samt nya intressanta, tillika tillfredsställande, pusselmoment för psyket. Att bli den ultimata versionen av min pangprotagonist. Att låta timmarna sväva förbi och samtidigt bli uppfylld med den allra renaste spelkärlek.
1. Stranger Things: Säsong 1
Biofilmer
TV-seriesäsonger
