Avsnitt 6 – En utomjordings kärlekstörst

I det sjätte avsnittet av Skämshögen får Amanda ännu en gång besök av Tobias ”Tobbefix” Andersson från spelsajten Svampriket.

Ett, på grund av livet, försenat tillika okonventionellt alla hjärtans dagavsnitt spårar ur redan innan välkomnandet. Hur många steg är det egentligen från romans till svampplockning, ansiktsblindhet och seriemördare? En ny ivägsvävning väntar runt varje hörn!

iTunes
Anchor
Pocket Casts
Stitcher
Spotify
Google Podcasts
RadioPublic
Breaker
Overcast

Annonser

Avsnitt 5 – Tårar i meteorregn

I Skämshögens femte episod får Amanda besök av Loadingkollegan, tillika podcastprataren i Spelsnack, Jimmy Seppälä.

I detta avsnitt följer samtalsämnena en speciell tråd – att gråta till populärkultur. Förutom att prata om fulgråt och kvävd gråt på ensambio svävas det även iväg ut i rymden, som sig bör. Känsliga lyssnare bör veta att exakt allt spoilas i detta avsnitt. Låt tårarna flöda!

iTunes
Anchor
Pocket Casts
Stitcher
Spotify
Google Podcasts
RadioPublic
Breaker
Overcast

Avsnitt 4 – Jakten på det bruna guldet

I Skämshögens fjärde episod får Amanda besök av två av Sveriges mest kreativa speltyckare – Anna Nilsson och Siri Hallberg Björklund från spelsajten Svampriket.

Klassisk lördagsinspelning skapade detta avsnitt – Anna spelar in liggandes ned, Siri överkonsumerar kaffe och Amanda känner sig gubbig. Förutom vurmande för förtjusande indietitlar diskuteras GOTY 2018, ”sköna” föräldrar och världens bästa grävlingjaktsimulator.

iTunes
Anchor
Pocket Casts
Stitcher
Spotify
Google Podcasts
RadioPublic
Breaker
Overcast

Avsnitt 3 – En sidnot från sidnoten

I Skämshögens tredje episod får Amanda besök av den legitimerade mysexperten Jesper Englin som bland annat syns på Aftonbladet Spela samt hörs i spelpoddarna TV-spelspodden och Trekraften.

Med imaginär kikare blickar de ut över året som ligger framför deras fötter, ger sidnoterna sidnoter så till den milda grad att de nästan tappar bort sig och pratar på gränsen till ohälsosamt mycket om blåsinstrument. 2019 – här kommer vi!

iTunes
Anchor
Pocket Casts
Stitcher

Årskrönika 2018

När jag summerade föregående år deklarerade jag att år 2017 med största sannolikhet varit det år jag konsumerat mest populärkultur. Det skulle dock visa sig att 2018 otroligt nog skulle toppa detta – gissningsvis på grund av, eller tack vare, faktorer så som att jag åter började pendla med tåg om vardagarna, att jag fått och tagit vara på samt värderat min egentid på ett helt annat vis och när jag väl umgåtts med individer är det nästan uteslutande likasinnade som jag delar upplevelser med.

Nu när jag ser tillbaka på det gångna året ser jag så mycket mer än 32 spel, 128 filmer och 57 seriesäsonger samt massvis med böcker i varierad form och nya upplevelser i såväl som musikalisk väg som museum och dylikt. Jag ser 2018 som ett år där jag bröt mig fri på många plan – jag började fasa ut saker jag inte behövde i mitt liv, fört in saker som tillfört något till mitt välmående och insett min mänsklighet samt mitt värde. Jag känner mig mindre vilsen för varje dag och nu känns det äntligen som att pusslet börjar monteras av sig själv.

Nedan följer mitt år i populärkulturella termer som en avslutning på 2018. Imorgon vaknar vi upp till en början.

SPEL


Årets bästa spel
Bildresultat för celeste game
1. Celeste (PS4)
Jag är nästan oförmögen att veta var jag skall börja när det gäller detta spel. Celeste är ett spel som skapades när planeterna stod i linje. Det är ett spel som är svårt på rätt sätt och som med hjälp av svårighetsgrad förmedlar det känslan av kampen mot sig själv. Det tog den retroglimrande genren och innovativt eleverade den typen av spelskapande till en helt ny nivå med sitt sätt att berätta, sitt vackra spelande på känslosträngarna och fullkomligt solid spelmekanik. Jag kan ännu komma på mig själv med att tänka på hur magiskt Celeste är i sin helhet och vad det betydde och fortfarande betyder för mig.

2. Marvel’s Spider-Man (PS4)
3. Detroit: Become Human (PS4)
4. Ni no Kuni II: Revenant Kingdom (PS4)
5. A Way Out (PC)

Årets skämshögsspel
Ori and the Blind Forest som streamades ihop i 13 timmar i sträck med min kära vän Tobias på Svampriket.

Årets besvikelse
God of War som jag aldrig kom in i och lade på hyllan med förhoppningar om att jag en dag skall ta mig an det igen och uppskatta det.

Årets upplevelse
Super Smash Bros. Ultimate som var en återförening med en spelserie som länge legat mig varmt om hjärtat – att dessutom få dela detta med någon jag håller av är sannerligen vackert.

Årets spel jag borde spelat
Gris ser magisk ut och fick droppen att rinna över i min övertygelse om att jag behöver en Nintendo Switch.

FILM


Årets bästa film
Relaterad bild
1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
En hjärtskärande dramafilm om en kvinna som förlorar sin dotter på ett sannerligen brutalt vis och bestämmer sig för att försöka göra sitt för att skipa rättvisa när polisen inte för framsteg i utredningen. Å ena sidan har vi tragedin som sliter i en och å andra sidan smiter svart humor in i filmen som gör den oerhört nyanserad och stark. En känner smärtan och bitterheter ända in i benen.

2. The Shape of Water
3. A Quiet Place
4. Bohemian Rhapsody
5. Annihilation

Årets skämshögsfilm
Pan’s Labyrinth som återkom på min skämshögsradar efter jag sett fantastiska The Shape of Water.

Årets besvikelse
Phantom Thread som är en väldigt bra film hantverksmässigt, men som inte fick mig att känna något, direkt.

Årets upplevelse
Bohemian Rhapsody som jag såg på Vue vid Leicester Square i London – tack vare biografens ljudsystem skapade en otrolig förhöjd audivisuell känsla vilket matchar Queens oförnekliga pampighet.

Årets film jag borde sett
First Man som var ett biobesök jag skjutit på om och om igen – och nu är året slut.

SERIER


Årets bästa serie
Relaterad bild
1. Sharp Objects
Det är ofta det sägs att filmen eller serien inte är lika bra som boken – i detta fallet stämmer det verkligen inte. Denna serie, baserad på en roman av författaren Gillian Flynn som också varit involverad i seriens manus, bär med sig ett vemod och en olustighet som endast denna typ av småstad kan besitta. Den är vansinnigt spännande och likt The Truth About the Harry Quebert Affair är den fängslande ända till slutet med sina oförutsägbara gåtor.

2. The Truth About the Harry Qubert Affair
3. Collateral
4. Last Week Tonight (Säsong 5)
5. The Cry

Årets skämshögsserie
Mindhunter som är en fenomenal serie om beteendevetenskap och brott vilket intresserar mig oerhört.

Årets besvikelse
Jessica Jones (Säsong 2) som jag upplevde som väldigt ointressant i relation till första säsongen.

Årets upplevelse
Game of Thrones som jag sett flertalet gånger men som jag nu ser igenom med min mamma som aldrig sett den tidigare vilket leder till intressanta ögonblick av förklaring, reflektioner och diskussioner.

Årets serie jag borde sett 
Doctor Who (Säsong 11) som tyvärr är väldigt svår att se i vårt avlånga land utan att ”låna den av en vän på internet”.


 

Avsnitt 1 – Mot ivägsvävningen och vidare

I premiäravsnittet av Skämshögen får Amanda besök av Tobias ”Tobbefix” Andersson från spelsajten Svampriket.

Programvärden sätts på pottkanten med luriga frågor, det diskuteras alltifrån bilkörningsfrihet till att vara ensamma tillsammans och de diskuterande blir unisont glada i byxan av Ben Whishaw. Låt ivägsvävningarna börja!

iTunes
Anchor
Pocket Casts
Stitcher

Robotritt mot horisonten

HORIZON ZERO DAWN (PS4)
Amanda Steén
2017-02-28

Har du någonsin ridit över slätten på en kraftfull robotspringare medan en silverskimrande fullmånes kalla ljus tränger sig fram mellan bergens toppar? Inte? Inte jag heller, förrän nu.

Relaterad bild

Även postapokalypsen kan sannerligen vara förtrollande. Det är Guerilla Games gigantspel, med den slagfärdiga titeln Horizon Zero Dawn, onekligen ett praktexempel på. Framför dina ögon öppnas en helt ny värld som känns bekant, men också otroligt främmande på en och samma gång. Världen, var är vi nu?

Vi har landat i en tid, tusen år framåt i tiden, där naturens skönhet pryds av metall i förfall. Den så kallade metallvärldens fornlämningar, i form av teknologiska ruiner, finns i symbios med majestätiska landskap i en värld som vid en första anblick uppfattas som dåtidsliknande primitiv. Denna tid, som visuellt för tankarna i jägarstenålderns riktning, visar sig vara resultatet av apokalypsen. Ett resultat av hur tekniken gick för långt. Slog bakut. Tog över.

In i denna värld föds vår protagonist, ett flickebarn vid namn Aloy. Hon är ända från födseln förpassad till ett liv som utstött på grund av vad som för våra öron och ögon hålls i skymundan. Aloy, får vi veta, är föräldralös men tas om hand av en jämlike i den utstötte mannen Rost. En herre som formas till en fadersgestalt och som uppfostrar tösen som om hon vore hans egen. Och med en faders tålamod leder han henne, med hjälp av utmaningar menade att stärka Aloy både fysiskt och mentalt, mot hennes högsta önskan – att få veta sin härkomst. Genom att genomgå en krävande prövning och därtill gå segrande ur den, skall hon belönas med sin största önskan. Vägen dit är en fin balans, med liv i den ena vågskålen och död i den andra.

0087_hzd-0.jpg

Som spelets huvudkaraktär är Aloy ruskigt relaterbar. Inte bara för att hon är rödhårig och fräknig likt undertecknad. Hon är jordnära. Klipsk. Sökandes efter svar. Strävandes efter vad som är viktigt för henne. Hon blir på något vis en ofrivillig, men samtidigt vansinnigt passande hjältinna som med valfri sorts pil träffar ens spelarhjärta mitt i den ack så berömda pricken. Att hon är en kvinnlig karaktär som bara får vara fullkomligt slående på grund av sitt intellekt och sin skicklighet i ett tufft klimat är glädjande att se. Det känns, när jag betraktar hennes helhet, på något vis som att skapandet av kvinnliga karaktärer är på väg i rätt riktning. Hon är därtill långtifrån den enda starka kvinnliga karaktären i spelet. I denna framtidsskildring har kvinnorna mer styrka, pondus och makt.

Tidigt under denna storslagna färd finner vår hjältinna en liten apparat i de, så kallade, förbjudna metallruinerna. Denna lilla öronsnäcksliknande manick innehar en analytisk förmåga gällande omgivningen, något som skall visa sig vara onekligen behändigt när det stöts på vidunder som tidigare enbart skådats i biologisk form – djurliknande robotar. Och inte enbart vilka djur som helst. Maskinvidunder med likheter vid diverse dinosaurier, sabeltandade tigrar och bastanta kreatur, för att enbart nämna en liten bråkdel, är skapelser av denna nya värld som en ej skojar bort i första taget. De är aggressiva, utmanande och en måste hålla tungan rätt i mun i strid med dem. Vår manick hjälper oss dock att lokalisera dessa, finna deras svagheter samt ta kontroll över dem. Något som minst sagt är till vår fördel både när det gäller färdmedelsfronten och i stridssammanhang.

Dessa maskiner ses på med rädsla och förakt, men samtidigt med respekt. Något som är en generell inställning gällande teknik överlag bland de olika folkstammarna. Att hålla sig borta från den typ av skymf som teknologin är påpekas otaliga gånger och används som någon form av måttsticka på exakt hur fel det kan gå. Det är svårt att säga emot dessa påpekanden då världen i mångt och mycket föll samman på grund av tekniken. Att den vårdades fel. I fel händer. Händer som skall visa sig vara det egentliga hotet. Och vad skulle kunna hända om historien upprepade sig?

Relaterad bild

Vad skulle hända med denna vackra värld vi ställs inför? Alltifrån de porlande bäckarna i grönskande skogsdungar, till värmen i solen som går ned bakom de snötäckta bergstopparna och till de eleganta rödtonade kanjonerna. Helt plötsligt slår det en när en galopperar genom dessa magiska landskap med ståpäls ända upp till nacken och ned till tårna. Det slår en att en är en del av detta, där en sitter på sin kontrollerade mekaniska best. Med sin hyperteknologiska manick i örat. Bidrar jag till vad som kan komma att gå fel eller finns möjligheten till samexistens? Det har hänt att en svävat iväg med blicken från spelet på tv-rutan och ut mot horisonten i undran om när naturen kommer ta över världen igen. I verkligheten.

Om vi vandrar bort från den faktiska horisonten och tillbaka till spelet så hade jag inte kunnat drömma om att få en sådan här upplevelse. Den drar en till sig. Sveper in en i stämningens magi likt en enorm, varm filt. En vill ej därifrån. En vill upptäcka allt. Allt. Smyga i varje parti med högt gräs för att lurpassa med sin pilbåge – observerandes vartenda steg ens motståndare tager och invänta det ultimata ögonblicket. Drabbas av panik på grund av missbedömning i området och tvingas svinga sitt skarpeggade spjut för att rädda sitt skinn. Rida i solnedgången mot vad som ser ut som oändligheten. Omfamna varenda vrå av denna omsorgsfullt skapade spelupplevelse. En upplevelse jag sent skall glömma. Förmodligen aldrig. Aldrig någonsin.


HORIZON ZERO DAWN: THE FROZEN WILDS (PS4)
Amanda Steén
2017-11-17

I begynnelsen av detta år fick jag äran att ta del av ett magnifikt postapokalypsepos jag sent skall glömma. En upplevelse som ligger mig oerhört varmt om hjärtat då jag aldrig varit så vansinnigt engagerad i en titel som jag recenserat. Varken före eller efter Horizon Zero Dawn. Varje ledig timme plockade jag upp min handkontroll, slängde min pilbåge över axeln och begav mig ut i de farofyllda, robottäta jaktmarkerna. Recensionen skrev jag sedan så fingrarna glödde och så det rök om tangentbordet – varenda ord författades med yttersta entusiasm. Och nu. Nu är jag tillbaka på robotspringarryggen igen. Ridandes i månblekt ljus. I en värld så bekant men så långt borta. En värld som känns som hemma.

Relaterad bild

När vi åter möter vår tappra protagonist Aloy efter skeendena i grundspelet är det dags att bege sig norrut över bergen. En färd mot snötäckta landskap och nya mystiska gåtor den farliga teknologin lurar på i detta jägarstenålderslika samhälle. Det är dock inte enbart mysterium som väntar under den nyfallna pudersnön utan även hot från ej tidigare skådade maskiner och en ondskefull kraft som sprider sig likt ett virus genom dessa teknologiska vidunder. Denna ondska som delar av nordens stamfolk, Banukerna, ser som en demon som förtär den dyrkade anden med det blå ljuset.

Aloy möter Ourea, en shaman som vallfärdat för att rädda denna ande jag tidigare nämnde, så som den en gång räddat henne under kriget med Carjastammen. För att fortsätta denna expedition behöver de dock ta sig till Åsktrumman, en plats som dessvärre Banukhövdingen Aratak har förbjudit dem att uppsöka. Aloy måste således utmana Aratak om hövdingspositionen för att sedan kunna avslå förbudet och fortsätta färden i bergets hemliga gångar.

Förvisso är själva expansionens huvuduppdrag tämligen matigt men även i sedvanlig ordning håller diverse karaktärer mig sysselsatt med både det ena, andra och sjuttioelfte. Dock är alltid huvudmålet fokuset. Jag känner mig inte begränsad av det faktum att världen är stor och öppen, så som jag ofta lite motsägelsefullt kan känna. Det är lätt att låsa sig när en blir överväldigad. Här leds jag dock hela tiden på rätt spår av spelet men om jag får för mig att vilja ge mig på andra åtaganden är det lätt att studsa iväg på en avstickare.

Mellan alla dessa uppdrag som läggs på mitt bord färdas jag sällan på snabbast möjliga teleporteringslika vis. Det är något speciellt med att kalla till sig en ramm som en sedan galopperar genom den semidjupa snön med mot utsatta mål. Pulsar fram mot nya episka äventyr. Oavsett vilket tid på dygnet som gestaltas är stämningen på gåshudsnivå i majoriteten av fallen. Alltifrån att bestiga ett berg i den varma, färgsprakande soluppgången till att rida genom mörkret, endast med sin metallkompanjons lykta som ljuskälla. Och alla dessa omväxlingar gör spelet otroligt levande. Den oerhört iögonfallande världen ihop med den ambienta musiken är svårt att klassa som annat än magi.

Relaterad bild

Att teknologin i denna värld knyter otroligt mycket an till religion är en oerhört intressant aspekt – det är helt sonika något befolkningen både dyrkar och fruktar. Det är även något som till viss mån styr dem. Vid sidan av de uppenbara religionsparallellerna läser jag även in en samhällskommentar för oss i samtiden – att vi är så uppslukade av teknikens under och dess kontanta frammarsch att vi mer eller mindre dyrkar den. Den styr oss. Och vi följer tekniken. Detta behöver självfallet ej vara något mer än något jag överanalyserat, men det är likväl en spaning från undertecknad jag ville dela med mig av.

Jag finner även att denna expansion fortsätter på spåret att onekligen sätta de starka kvinnorna i ljuset av strålkastaren. Framförallt har vi såklart vår hjältinna Aloy som är lika del klipsk som stridskompetent. Hon är helt enkelt enastående när hon använder hjärnan såväl som valfritt vapen. Det jag dessutom uppskattar med Aloy är att hon aldrig på något vis känns som ett objekt utan det är hela tiden hon som dikterar villkoren. Därtill framställs hon som väldigt rättfram och rationell, något som tilltalar mig personligen. Jag kan gå på i en lång harang om bara denna suveräna karaktär men jag vill också belysa att jag även finner de kvinnliga bikaraktärerna sannerligen välskrivna och polerade. Inte minst den hårdhudade och visa Ourea, som vi får äran att stifta bekantskap med i denna expansion.

Relaterad bild

The Frozen Wilds är allt jag hoppades på av en expansion till vilket enligt min mening är årets i särklass bästa spel. Att vara tillbaka i en värld som en gång förtrollade mig och aldrig släppte taget om min själ, men med en ny vinkling. Att jag (trots det faktum att jag inte uppskattar och känner mig begränsad av öppna världar) får känna viljan och glädjen i att utforska varenda vrå av kartan jag bär med mig. Att uppgradera mina trotjänare till vapen såväl som mina nya. Att införa nya färdigheter till min repertoar. Att ta sig an nya faror och utmaningar för fysiken samt nya intressanta, tillika tillfredsställande, pusselmoment för psyket. Att bli den ultimata versionen av min pangprotagonist. Att låta timmarna sväva förbi och samtidigt bli uppfylld med den allra renaste spelkärlek.

Årskrönika 2017

2018 är härmed här och 2017 är över. Och trots att det börjar bli dags att blicka framåt mot det kommande året så slänger jag här en sista kik över axeln på det nyligen gångna.

Jag har nog aldrig konsumerat så mycket populärkultur som i år, trots det faktum att det skett mycket i mitt liv med ändrade karriärsbanor och sådant. I ett inlägg i listform från i lördags redovisar jag allt detta om du skulle råka finna det intressant. Där finnes listor över de 31 spel jag spelat, mina 11 recensionsuppdrag, 27 sedda biofilmer, 125 sedda filmer sammanlagt och de 31 TV-seriesäsonger jag sett. Det är i mångt och mycket bara siffror, men här kommer istället lite åsikter. Vad tar jag egentligen mest med mig från nördåret 2017?


Årets spelupplevelse (behöver ej ha släppts under året)
Related image
1. Horizon Zero Dawn
2. The Walking Dead: Season 2
3. Super Meat Boy
4. Uncharted 4: A Theif’s End
5. Firewatch

Årets bästa spel (spel från 2017)
Image result for horizon zero dawn best photos
1. Horizon Zero Dawn
2. What Remains of Edith Finch
3. Matterfall
4. 
Metroid: Samus Returns
5. Rime

Årets besvikelse
Little Nightmares – Var det dåligt? Nej. Levde det upp till mina förväntningar? Nej. Jag hade bara velat insupa den superba atmosfären utan att behöva dö sjuttioelvatusen gånger på grund av dålig spelmekanik.

Årets överraskning
Fifa 17 – Jag föll för Fifa. Jag missbrukade Fifa.

Årets recensionsspel
Horizon Zero Dawn – Jag har aldrig spelat ett recensionsspel så vansinnigt engagerat. Jag glömde till och med att anteckna för att jag var så uppslukad av upplevelsen.

Årets skämshögsrevansch
Super Meat Boy – Svårt på rätt sätt och kittlar därtill min åsneenvisa ådra.


Årets filmupplevelse (behöver ej ha släppts under året)Related image

1. Call Me by Your Name
2. Spirited Away
3. In the Name of the Father
4. Star Wars: The Last Jedi
5. La La Land

Årets bästa film (film från 2017)
Image result for call me by your name
1. Call Me by Your Name
2. Star Wars: The Last Jedi
3. La La Land
4. 
Blade Runner 2049
5. Moonlight

Årets besvikelse
Valerian and the City of a Thousand Planets – Jag trodde kanske inte att Luc Bessons filmadaption av serieförlagan Linda och Valentin skulle bli ett mästerverk direkt, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att den skulle kunna vara så pass dålig.

Årets överraskning
IT – Jag är ingen skräckfilmsfantast, mest för att jag är den fegaste jag vet. Men jag tyckte sannerligen att IT var en suverän film som gjorde mer med mig än att göra mig skiträdd.

Årets bioupplevelse
Blade Runner 2049 – Bombastiskt. Makalöst. Vackert. Är det någon film en bör ha upplevt på bio i år är det denna klassikeruppföljare.

Årets skämshögsrevansch
In the Name of the Father – Äntligen har jag fått fulgråta till en film som jag i femton år fått till mig att jag måste se.



Årets TV-serieupplevelse (behöver ej ha släppts under året)Image result for stranger things1. Stranger Things: Säsong 1
2. Twin Peaks: Säsong 1
3. Twin Peaks: The Return
4. Stranger Things: Säsong 2
5. Jessica Jones: Säsong 1

Årets bästa TV-serie (TV-serier från 2017)
Image result for twin peaks the return
1. Twin Peaks: The Return
2. Stranger Things: Säsong 2
3. Grotesco: Säsong 3
4. Last Week Tonight: Säsong 4
5. Game of Thrones: Säsong 7

Årets besvikelse
Sherlock: Säsong 4 – Vad i hela friden händer, egentligen? Min favoritserie gick från bäst till bajs.

Årets överraskning
Jessica Jones: Säsong 1 – Jag hade inte jättebra koll på denna serie sedan innan men den tog mig med storm. I synnerhet David Tennants magiska tolkning av Kilgrave.

Årets bingetittning
Twin Peaks – Nu är visserligen originalserien enbart två säsonger men jag tror aldrig att jag sett klart en serie så fort. Hade så svårt att slita mig att det blev oerhört sena nätter i början av detta år.

Årets skämshögsrevansch
Twin Peaks – Denna serie har blivit så hajpad för mig att jag aldrig skulle kunna tro att den skulle kunna leva upp till mina förväntningar. Men det gjorde den.


Det var allt för 2017. Och tack för mig!

2017 i listor

Som ni säkerligen förstått vid det här laget är jag en listmissbrukare av rang och således listar jag i mångt och mycket allt, men i synnerhet sådant som rör populärkultur och nördigheter. Nedan finner ni listor på spel jag klarat av i år, vilka recensionsuppdrag jag haft för Loading och TV-spelspodden, vilka filmer jag sett på bio samt vilka säsonger av vilka TV-serier jag kollat på. Däremot kändes det som att filmerna blev för många för att skriva in här, länkar således till min dagbok på Letterboxd som täcker hela det gångna  året och dess 125 sedda filmer.

Sedan tvistas det såklart från många håll om vad som egentligen krävs för att en skall ha klarat ett spel, det är ju ett lite mer diffust uttryck än att ha sett klart en film eller serie, exempelvis. För mig är det generellt sett när en har klarat själva kampanjen i spelet, jag är inte den typen av person som vill samtal varenda plupp upp tills mätaren står på hundra procent. Har spelet ingen kampanj utan är oändligt så går jag oftast på antal spelade timmar. The Sims 4 till exempel kom inte med på min spellista då jag spelat enbart femton timmar, vilket är väldigt lite för den typen av spel. Något annat spel kom emellan och sedan har jag inte investerat så mycket tid i det som jag velat.


Related image
Spel

1. Dr. Langeskov, the Tiger and the Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist (PC)
2. That Dragon, Cancer (PC)
3. Fifa 17 (PS4)
4. Fez (PC)
5. The Walking Dead: Season 2 (PS4)
6. Horizon Zero Dawn, inkl. The Frozen Wilds (PS4)
7. Oxenfree (PC)
8. Uncharted 2: Among Thieves (PS4)
9. Monument Valley 2 (iOS)
10. Uncharted 3: Drake’s Deception (PS4)
11. Virginia (PS4)
12. Uncharted 4: A Thief’s End (PS4)
13. Bioshock Infinite (PS4)
14. Ever Oasis (3DS)
15. Firewatch (PC)
16. What Remains of Edith Finch (PS4)
17. Portal (PS3)
18. Little Nightmares (PS4)
19. Super Meat Boy (PS4)
20. Patapon: Remastered (PS4)
21. Matterfall (PS4)
22. Uncharted: The Lost Legacy
23. Resogun
24. Knack 2
25. Nex Machina
26. Fifa 18
27. Luigi’s Mansion (GameCube)
28. Star Wars: Battlefront 2
29. Stranger Things (iOS)
30. Batman: The Telltales Series (PS4)
31. Life is Strange: Before the Storm (PS4)


Image result for the lost legacy photos burning city
Recensionsuppdrag

1. Horizon Zero Dawn (PS4)
2. Dreamfall Chapters (PS4)
3. Ever Oasis
4. Matterfall (PS4)
5. Patapon: Remastered (PS4)
6. Uncharted: The Lost Legacy (PS4)
7. Knack II (PS4)
8. Fifa 18 (PS4)
9. Horizon Zero Dawn: The Frozen Wilds (PS4)
10. Star Wars: Battlefront II (PS4)
11. Life is Strange: Before the Storm (PS4)


Related imageBiofilmer

1. The Light Between Oceans
2. Nocturnal Animals
3. Lion
4. La La Land
5. Handmaiden
6. Jackie
7. Moonlight
8. Logan
9. Manchester by the Sea
10. Beauty and the Beast
11. Your Name
12. Mune: Guardian of the Moon
13. Their Finest
14. Get Out
15. Wonder Woman
16. Dunkirk
17. Baby Driver
18. Valerian and the City of a Thousand Planets
19. Vad döljer du för mig?
20. IT
21. Blade Runner 2049
22. The Killing of A Sacred Deer
23. Trollvinter i Mumindalen
24. Star Wars: The Last Jedi
25. Solsidan
26. The Greatest Showman
27. Call Me by Your Name


Related imageTV-seriesäsonger

1. Twin Peaks: Säsong 1
2. Twin Peaks: Säsong 2
3. Sherlock: Säsong 4
4. Stranger Things: Säsong 1
5. 13 Reasons Why
6. Riverdale: Säsong 1
7. Twin Peaks: The Return
8. Game of Thrones: Säsong 7
9. Jordskott: Säsong 1
10. Master of None: Säsong 1
11. Master of None: Säsong 2
12. Brooklyn Nine-Nine: Säsong 1
13. Broadchurch: Säsong 3
14. Springfloden: Säsong 1
15. Frikjent: Säsong 2
16. Mammon: Säsong 2
17. Jordskott: Säsong 2
18. Stranger Things: Säsong 2
19. Nobel
20. Saknad
21. Alex
22. Grotesco: Säsong 3
23. Sherlock: Säsong 1
24. Sherlock: Säsong 2
25. Jessica Jones: Säsong 1
26. Luke Cage: Säsong 1
27. Daredevil: Säsong 1
28. Daredevil: Säsong 2
29. Last Week Tonight: Säsong 4
30. The Defenders
31. Innan vi dör

*Är något kursivt innebär det att jag upplevt spelet eller dylikt förut


Hoppas att ni har en förträfflig avslutning på 2017. Vi ses på andra sidan årsgränsen!