Lördagslistan: fem spel jag ser fram emot 2017

Goddagens!

Det är lördag. Och en sådan bör innehålla en lördagslista minsann, det är ju sedan gammalt. I denna lördagslista riktas ljuset mot de spel jag i nuläget ser mest fram emot under år 2017. Varför vänta? Låt oss börja!


Bildresultat för ni no kuni 2 release dateNi no Kuni II: Revenant Kingdom (PS4)

Redan i januari förra året fanns det andra Ni no Kunispelet i ordningen med på en av mina lördagslistor – då som ett spel jag såg otroligt mycket fram emot att spela på Playstation 4. Jag trodde länge att detta oerhört efterlängtade spel skulle smyga sig fram under föregående år och fick till och med ett datum bekräftat av den lokala spelbutiken. Detta datum visade sig vara falskt och spelet innehaver ännu ej ett fastslaget komplett datum. Den information jag lyckats pressa fram från den ofta men inte alltid tillförlitliga källan internet är att spelet dock kommer se dagens ljus under detta år, något som jag innerligt hoppas.

Jag spelade klart det första spelet, Wrath of the White Witch, för två år sedan och det blev min fjärde bästa spelupplevelse under år 2015. Det delade topplista med titlar som The Legend of Zelda: A Link to the Past, Child of Light, The Last of Us och Journey. Jag spenderade då åttio timmar i denna dundermysigt vackra Studio Ghiblivärld och jag längtar efter en spel att sugas in på det viset, igen. Hoppas Ni no Kuni II: Revenant Kingdom landar på en Playstation 4 nära mig inom en överskådlig framtid och levererar ytterligare åttio timmar magi. Minst.

Bildresultat för mass effect andromedaMass Effect: Andromeda (PS4)

Det känns nästan en liten smula skämmigt att erkänna följande, och håll i hatten – jag har, dessvärre, ej spelat ett enda Mass Effectspel. Jag äger alla tre delar till Playstation 3 men när jag äntligen kände mig redo att ta mig an trion visade det sig att utrymmet inte var stort nog på min konsol för att ens spela ett av dem. Därefter har detta ej åtgärdats och spelen har hamnat i skymundan.

När Andromeda utannonserades så kände jag att det här verkligen är ett spel jag vill uppleva tidigt. Jag vill vara med när det händer. När tugget går. Släppet är vansinnigt nära och när det väl släpps skall det införskaffas direkt för att jag skall kunna insupa såväl denna, vad jag hoppas, episka rymdhistoria som atmosfären och diskussionerna kring det.

Bildresultat för horizon zero dawnHorizon Zero Dawn (PS4)

Jag är väldigt svag för postapokalypser i olika slag och denna skildring verkar vara ett spel som är i toppskiktet vad gäller representationen av sådana. Samtidigt som det ser ut som en skildring i en väldigt primitiv verklighet så upptäcker en efter lite närmare granskning att är dessa dinosaurieliknande kreatur är robotar. Vilket såklart är stenhäftigt! Vad som också uppskattas är att det finns en stark kvinnlig protagonist i bågskytten Aloy som, från enbart vad jag sett, inte är någon en sätter sig på eller skojar bort i första taget utan att bli överdrivet.

När det gäller Horizon: Zero Dawn så sitter jag inte inne på så vidare mycket information som har fått igång mitt intresse utan det är mestadels det visuella samt att det är ett actionbetonat tredjepersonsspel med rollspelselement. Just kombinationen av allt detta är vad peppen baseras på. Samt att skjuta pilbåge. Jag älskar att skjuta pilbåge.

Bildresultat för gravity rush 2Gravity Rush 2 (PS4)

I höstas spelade jag igenom remasteredversionen av det första Gravity Rushspelet, det vill säga på Playstation 4 istället för originalplattformen Playstation Vita. Trots att det märktes att Playstation 4 inte var ursprungstanken i skapandet av spelet så var det ett spel som gjorde sig väl på stationär konsol. Alltifrån karaktärernas charm, till den säregna grafiska stilen samt till det tämligen originella greppet att använda sig av seriestrippar som cutscenes för att driva berättelsen vidare var aspekter jag verkligen uppskattade.

Gravity Rush led dock av vissa brister här och där, mestadels gällande manövrering av huvudkaraktären i vissa sammanhang men också när det gällde slagsmålssekvenser mot framförallt några av de största fienderna. För mig kändes detta dock som detaljer som potentiellt skulle kunna bli betydligt mycket skarpare konstruerade till uppföljaren som nu släppts på Playstation 4. Trots att jag hört från vissa håll att det är mycket mer av samma och i mångt och mycket enbart större så lever ännu peppen kvar. Ligger det högst på min prioritetslista? Nej. Kommer jag med största sannolikhet sätta tänderna i detta spel under detta år? Ja.

Bildresultat för the last of us part 2The Last of Us: Part II (PS4)

Nu kommer vi in på kärlek och motsägelsefullhet. Det här är ett spel som jag egentligen inte vill skall existera då jag tycker att ett så komplett spel som The Last of Us inte behöver någon form av uppföljare. Det kan stå, höras och synas för sig själv i den totala magi som levererades. Det gjorde mig mer eller mindre, rent ut sagt, förbannad när spekulationer kring en uppföljare började spridas runt i etern och jag ville inte tro på det. Jag ville inte att det skulle vara sant. Även om en mycket sämre uppföljare inte skulle göra det första spelet sämre på något vis ville jag inte att namnet The Last of Us skulle dras ned i ett uppföljarhysteriträsk.

Sedan, en kväll i december, på väg in till Göteborg dök en trailer upp i mitt flöde. En trailer vid namn ”The Last of Us: Part II”. Jag tog ett väl tilltaget andetag, öppnade länken och höll sedan andan. Håren reste sig från nacken till på tårna, tårkanalerna påbörjade sin produktion, jag svalde och hämtade andan en gång till. Alla känslor som första spelet väckte i mig kastades nu på mig i en enda känslosmäll. Jag vill egentligen inte ha det här spelet, men jag vill så djävla mycket ha det här spelet. Nu. Snälla, var magiskt.


Spelåret har knappt börjat och det känns som att mycket relaterat snurrar i den där lilla rödbeklädda bollen som vilar på ryggradens topp. Om det här året blir det jag tror att det kan bli, så kan det till och med slå föregående års briljans.

Spela väl denna lördag, gott folk.

/Amanda


Bubblare: Fire Emblem Echoes: Shadow of Valentia (Nintendo 3DS)
Bildresultat för fire emblem echoes shadows of valentia

Annonser

Var hälsad, 2017!

Goddagens!

Nu var det ända sedan nyårsafton som något publicerades här och det känns således dags att starta igång maskineriet igen. Det har varit välbehövligt med denna paus på närmare en månad då jag blev lite mätt på mängden texter jag producerade under förra årets sista månad, både här och på IGN Sverige.

Vad har hänt sedan sist då? Både mycket och lite skulle en väl kunna säga. Jag har inte klarat så många spel som jag velat men jag har å andra sidan påbörjat spel som för mig själv känns smulan otippade. Dessa sistnämnda spel är också vad jag kommer att vidröra mest i denna text.

De spel jag klarat, som varit riktiga kortisar, är Dr. Langeskov, the Tiger and the Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist samt That Dragon, Cancer. Det förstnämnda spelet, från skaparen av The Stanley Parable och The Beginner’s Guide, finnes gratis på Steam och är i samma anda som The Stanley Parable. Trots dess humor och oförnekliga charm så anser jag att det inte slår föregångaren på fingrarna.

Relaterad bild

Vad gäller årets andra spel That Dragon, Cancer så berörde det inte mig så mycket som jag trodde och hoppades. Har tidigare sett dokumentären kring spelet och grät då floder. I spelet upplevde jag dessvärre att det religiösa i spelet tog lite överhanden. Det blev så pass mycket att jag som inte är troende alls tyckte det blev väldigt svårt att relatera till, hur intressant jag än finner religion. För mig drog just det ned en upplevelse som i sitt otroligt vackra utförande hade kunnat få omnämnandet briljant. Hur som haver är That Dragon, Cancer en vansinnigt hjärtskärande vacker hyllning till ett tragiskt öde och på de premisserna rekommenderar jag alla att spela det, ändå.

Bildresultat för that dragon cancer

Över till de spel jag spelat mest. Helt plötsligt fick jag för mig att börja spela The Witcher 3: The Wild Hunt. Ett slående vackert spel som, den lilla bit in i relation till spelets längd, kan bli en makalös upplevelse. Det enda som besvärar mig en aning är att jag upplever att det tar lång tid att komma in i spelet. Det är så mycket pusselbitar som måste falla på plats innan en faktiskt kan få något form av flyt. Det är ju så otroligt stort på ett sätt jag tidigare ej upplevt, just därför hade det kunnat vara bra för mig att veta tidigare att det går att kalla till sig sin häst så jag hade sluppit att springa runt och leta efter den i tjugo minuter. För egen del kan det vara så på grund av att jag inte bekantat mig alls med tidigare delar i spelserien och att det saktar ned mig enormt. Jag skall dock fortsätta att pressa mig framåt och hoppas på att jag och spelet snart passar ihop som hand i handske.

Bildresultat för the witcher 3 the wild hunt

Vad jag däremot kanske inte riktigt väntat mig i år är att jag skulle fastna för ett spel i en serie som jag tidigare anklagat för att vara tråkig. Utan att ens ha spelat något av spelen i serien, som en gör. Jag ärvde ett Premier Leagueintresse väldigt tidigt och var Spurssupporter innan jag kunde gå, i mångt och mycket, dock har Fifa aldrig intresserat mig. Tills nu. Efter en tid av av petningar i sidan om att jag borde spela det satte jag mig ned, spelade några matcher och insåg samt erkände att jag hade haft fel. Helt såld spelade jag sedan igenom The Journey, där en spelar den fiktive karaktären Alex Hunter och leder honom fram till stordåd. Det var längesedan något spel engagerade mig så monstruöst mycket som just denna resa gjorde. Och jag är nästan lite ledsen över att jag spelade klart den i sådant rasande tempo. Samtidigt är jag en sådan partydödare som sällan spelar om saker då jag har en massiv hög av spel jag vill ta mig igenom, så nu bär det av mot andra äventyr. Eller tillbaka till ett ej avslutat sådant.

Bildresultat för fifa 17 alex hunter tottenham

Avslutningsvis i detta inlägg vill jag delge lite nyheter. Från och med idag är jag ej längre skribent för IGN Sverige då denna sajt istället har blivit IGN Nordic. Denna sajt använder sig av det engelska språket, som jag visserligen behärskar men samtidigt anser jag att jag själv får ett mer jordnära skrivsätt på mitt modersmål. Istället kommer jag, samt flertalet av mina kära kollegor på tidigare IGN Sverige, att studsa över till spelsajten Loadning. Slut på nyheter.

Tills nästa gång – simma lugnt. Och inte ur bild.

/Amanda