Lucka 24 – #1 Brothers: A Tale of Two Sons

Då har vi anlänt till listans topp samt årets enligt mig bästa spelupplevelse. Den platsen kniper spelet Brothers: A Tale of Two Sons som förra året släpptes till Playstation 4, vilket också blev plattformen som användes för att få tal del av denna upplevelse. Beställde hem både Brothers och The Last of Us i fysiskt exemplar till vad som i början av detta år var min nya spelmaskin. Jag kände redan då på något intuitivt sätt att dessa skulle bli betydande i mitt spelår. Och rätt hade jag.

En dag begav jag mig iväg och umgicks med en person som jag då inte visste skulle komma att betyda väldigt mycket för mig. ”Möjligheten att få spela detta med sin närmaste vän, delandes på en handkontroll där en styr storebror med vänsterhanden och den andre styr lillebror med sin högerhand, är något av det finaste jag upplevt i spelväg” skrev jag i ett inlägg på denna blogg en dag i juni då jag avhandlade vilka spelupplevelser som varit bäst dittills under. Det då relativt för mig färska Brothers står ännu kvar och upplevelsen har etsat sig fast likt en tatuering på insidan av mig.

Bildresultat för brothers a tale of two sons

Precis som jag tidigare påvisade spelade vi Brothers med samma handkontroll. Vi lämnade inte över handkontrollen till varandra så att vi skulle styra både bröderna utan vi blev en och styrde varsin karaktär med varsin hand på handkontrollen. Jag styrde lillebror med min högerhand på den högra sidan av handkontrollen. Jag var den lille, lätte och smidige medan min kompanjon var den store, tyngre och starke. Tanken bakom dessa två karaktärer är att de skall komplettera varandra, stå vid varandras sida och gemensamt med sina hopslagna kvaliteter ta sig till målet – livets träd. Ett träd som innehåller ett elixir som bröderna stuckit ut på äventyr för att hämta tillbaka till deras allvarligt sjuke far.

Jag säger här precis som jag gjorde i min text om The Walking Dead – har du inte spelat Brothers och vansinnigt gärna vill göra det. Sluta läs här och spela det innan du potentiellt läser vidare då berättelsen är väsentlig för min upplevelse.

Relaterad bild

I spelets början så är allt väldigt vackert och lummigt men sedan omvandlas det till något som är väldigt mörkt och tungt. Bröderna räddar under sin färd en kvinna, som storebrodern blir betuttad i och därför följer vi henne även när hennes vägledning känns tveksam. Det resulterar i att vi blir inlurade i grottgångar där kvinnan förvandlar sig till en spindel som, efter en jobbig strid, med sina sista krafter hugger storebror i magen. Han överlever men är allvarligt skadad.

Väl ute ur grottorna så landar vi precis vid foten av livets träd. Lillebror, det vill säga jag, ensam, klättrar upp till toppen där jag finner det helande elixiret. Men när jag kommer ned så är det för sent. Storebror är bortom räddning. Död. Det tog mig väldigt hårt, i synnerhet då jag som lillebror med mina bara händer måste begrava brodern.

Anledningen till att slutskedet av spelet kändes tungt för mig är att jag förankrar så mycket i det verkliga livet. Vilken plats jag befinner mig på. Något att relatera till. I mitt fall hade jag, som jag nämnt i tidigare texter, under en hyfsad period blivit väldigt ensam och isolerad. Och helt plötsligt hade jag någon som brydde sig om mig, som värnade om mitt välmående och någon som jag kände likadant för. Jag har aldrig haft speciellt mycket vänner men här insåg jag mer och mer hur viktigt det är att ha någon att luta sig mot.

I spelet så blev det så enormt tydligt att den äldre brodern skulle varit med när han väl var borta. Att han behövdes. Han har trots allt svingat mig, lyft mig och fångat mig när jag fallit genom hela resan. Och det är precis så jag har känt i mitt liv i år. Jag fann någon som fångade mig när jag har föll och jag har insett vikten av att ha folk som verkligen värnar om en i sitt liv. Någon som kompletterar en. Att mina och en annan persons vägar korsades precis när det behövdes som mest utan att jag ens visste att jag behövde det har betytt väldigt mycket för mig.

Så med det så vill jag avslutningsvis säga tack. Tack för att du fångat mig, omfamnat mig och alltid finns vid min sida. Tack för allt. Och tack för att du spelade Brothers med mig.

Relaterad bild


13406836_10153905455414355_3791523042153898523_nAmanda Steén
Spelskribent på IGN Sverige om dagen, spelbloggare på Skämshögen om natten. Påstås jobba som sadist, själv kallar jag mig personlig tränare samt instruktör & utvecklare. Sysselsätter mig även med bowling på elitnivå, att teckna & att fotografera. Älskar Batman, mina morrhårsbeklädda vänner Nemo & Aeris, Biffy Clyro & att lyfta tunga saker. Engagerad i Spelhjälpen, besöker ofta biografer, misstas frekvent för att vara extrovert, är en lipsill av rang samt har en osund relation till Red Bull.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.