Lucka 22 – #2 The Walking Dead

Innan i år har jag aldrig tidigare tagit mig an ett Telltalespel. Men när det nu var dags att börja utforska den delen av skämshögen så stod det klart ganska tidigt att det var första säsongen av The Walking Dead som gällde. Detta skulle visa sig vara ett ypperligt val.

Det här spelet knockade mig lite hårdare än jag från början trott att det skulle göra. Framför allt så tyckte jag att det var otroligt jobbigt att göra alla dessa val. Av många val mådde jag verkligen riktigt dåligt. Framförallt av det sista. Mest det sista. Innan jag fortsätter på den banan så vill jag uppmana dig som verkligen vill ta dig an spelet att sätta dig och spelat det nu och inte läsa vidare.

Åter till det sista valet. Det svåraste av dem alla. Här var jag tvungen att pausa, lämna min handkontroll och sätta mig och verkligen ta en rejäl funderare. Valet är alltså något som rör de två huvudkaraktärerna, Lee och Clementine. Lee, en medelålders före detta professor, hittar den ensamma lilla flickan Clementine, som råkat separeras från sina föräldrar under zombieapokalypsen. Lee, som många tar avstånd till på grund av att han mördat en person i temporärt vansinne, tar han om Clementine och beskyddar henne som om hon vore hans egen. Clementine ser dock inte det som andra ser utan uppskattar Lee precis lika mycket som han uppskattar henne. En vacker historia att likna med relationen mellan lönnmördaren Léon (Jean Reno) och tolvåriga Mathilda (Nathalie Portman) i filmen Léon från 1994. De blir som far och dotter, mer eller mindre.

Den skadade Lee som snart kommer att avlida lämnar Clementine med två val. Antingen så skall Clementine skjuta honom i huvudet för att han inte skall transformeras till en levande död och kunna få frid eller så sparar hon kulan och lämnar honom. Hur jobbigt det än är att erkänna det så lämnade jag honom där. Jag vet att han är dömd till ett liv som levande död, något som är fullkomligt ovärdigt. Det är lite som ovärdigheten äldre människor utsätts för när de åldrats så pass mycket att de börjar bli dementa. De glömmer vilka de själva och andra är och tappar fullkomligt uppfattningen om dåtid, nutid och framtid. Men jag kunde inte skjuta honom. Det låter patetiskt, det är ju ”bara ett spel”, men jag kunde inte. Det är något med hur Clementines förtvivlan i rösten skär genom ben och märg. Den gör ont. Jag kunde inte låta henne göra det. Hon är bara en liten flicka. Hade alternativet funnits att Lee tog sitt eget liv så hade det varit ett solklart val. Jag vill bespara honom lidandet men jag vill inte skapa vad som kändes som mer lidande för henne. Lidandet av ett behöva skjuta den person som står en närmast.

Bildresultat för the walking dead game

The Walking Dead var en fantastisk upplevelse som träffade väldigt rätt på det jobbigaste av sätt. Det berörde, gjorde ont och fick mig att fulgråta floder.


13406836_10153905455414355_3791523042153898523_nAmanda Steén
Spelskribent på IGN Sverige om dagen, spelbloggare på Skämshögen om natten. Påstås jobba som sadist, själv kallar jag mig personlig tränare samt instruktör & utvecklare. Sysselsätter mig även med bowling på elitnivå, att teckna & att fotografera. Älskar Batman, mina morrhårsbeklädda vänner Nemo & Aeris, Biffy Clyro & att lyfta tunga saker. Engagerad i Spelhjälpen, besöker ofta biografer, misstas frekvent för att vara extrovert, är en lipsill av rang samt har en osund relation till Red Bull.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.