Lucka 19 – Joakim & Metroid Prime

När jag i somras beslutade mig för att spela igenom Metroid Prime för andra gången var det inte utan vemod. Andra genomspelningen brukar för mig vara avgörande för hur jag i framtiden kommer se tillbaka på spelet. När man redan kan spelet någorlunda och nyhetens behag har lagt sig, så brukar de eventuella bristerna ofta träda fram tydligare. Det är också anledningen till att jag sällan litar på de pinfärska recensionerna utan hellre väntar några år innan jag spelar ett spel, eller för all del ser en film om det inte är en regissör jag har stort förtroende för. Det bör nämnas att jag inte spelar originalet på Gamecube utan nytappningen som finns på Wii, Metroid Prime Trilogy vilket låter dig spela med Wiimote och nunchuk istället för Gamecubekontrollen.

Bildresultat för metroid prime

För er som inte är bekanta med Metroidserien sedan innan tänkte jag presentera spelet lite kort. Metroidserien är 2D- och 3D-plattformsspel som präglas av äventyr, pussel, utforskande och även rätt mycket skjutande. Du spelar som rymdprisjägaren Samus Aran, på uppdrag av Galaktiska Federationen att rädda diverse planeter eller rymdbaser från alla möjliga olika onda krafter. De stora antagonisterna genom åren är Rymdpiraterna, Metroids och Mother Brain. Genom spelets gång tar du dig framåt genom att samla på dig uppgraderingar (till exempel dubbelhopp, bättre missiler, värmeresistent rymddräkt) som i sin tur ger dig tillgång till nya områden och nya bossar.

Det första som slår mig när jag börjar spela är att det känns väldigt naturligt att röra sig och sikta. Här tycker jag att wiimote och nunchuk slår gamecubekontrollen med hästlängder, fast det är förvisso en smaksak. Grafiken har åldrats otroligt väl trots att spelet släpptes 2002, 4 år före Zelda: Twilight Princess som ser betydligt sämre ut. Bitvis är det väldigt vackert när regndroppat strilar längs med kanten på visiret och man blickar ut över planeten där du blivit strandsatt, Tallon IV. Subtila effekter såsom att du ser din egen spegelbild i visiret när det blixtrar, eller att du ser ditt eget skelett när du har röntgenglasögonen ger också spelet det där ”lilla extra” då du verkligen känner dig som Samus. Färgtemat är överlag ganska mörkt vilket passar spelets underton av ensamhet och isolering, men det finns ofta lite ljusare färger i bakgrunden vilken ger en väldigt behaglig kontrast mot det mörka

Musiken, som oftast är ganska anonym, är också mycket passande rakt igenom hela spelet. Enerverande och påträngande musik kan förstöra spelupplevelser helt, så jag är glad att den hellre är åt det neutrala hållet. Jag kan dock sakna lite mer stämningsfull musik kring bossar, t.ex som när man närmar sig Kraid i föregångaren Super Metroid på SNES. Se videon nedan:

Det ska sägas att grundformeln i spelet – möt bossar, få uppgraderingar, lås upp nya områden – är väldigt basic. Man behöver inte göra det svårare än så. Många av uppgraderingarna finns med i både föregående och efterföljande spel, och Metroid Prime gör ett förbannat bra jobb med att ändå göra hitta originella och intressantra sätt att använda dem. Alla av de nödvändiga uppgraderingarna används väldigt frekvent vilket gör att det alltid känns som välspenderad tid, till skillnad från t.ex spinnern i Zelda: Twilight Princess som används 1 eller kanske 2 gånger utanför den dungeon där du får den. Även om det klassas som ett fps så känns det betydligt mer som ett 3d-äventyrsspel. Dels är detta för att svårighetsgraden på själva fps-biten inte är särskilt hög. Man kan ”låsa fast” vid fiender vilket innebär att själva skärmcentrat automatiskt följer efter fienden medan du själv kontrollerar själva pistolsiktet. Lite som en blandning mellan fritt sikte och z-targeting i Zelda-serien.

Spelets hjärta ligger ändå i utforskandet, och här finns väldigt mycket utforskande! Scanner-visiret ger dig möjlighet att scanna in det mesta du ser. Till exempel växter, fiender, info från övergivna datorer eller gammal lore om Chozobefolkningen som levde på planeten innan de utrotades av… vadå egentligen? För det mesta är du helt på egen hand vilket kan vara lite avskräckande för den som annars bara spelat Mario Kart, FIFA och Candy Crush. Du får inte mycket ledtrådar kring var du ska eller vad du ska göra, utan man får helt enkelt utforska och se var man kan gå och var det tar stopp. Det är en ganska stor kontrast mot mycket av dagens spel där det överlag ska hållas mycket i handen. Här kastas du dessutom rakt in i själva spelet, helt utan att behöva genomlida flera minuter av cutscenes med kassa röstskådespelare. Helt underbart!

Bildresultat för metroid prime gamecube

Det enda jag kan gnälla på är att det blir ganska mycket backtracking, alltså att du har ärenden i samma områden flera gånger och för all del tvingas gå igenom samma områden gång på gång när du förflyttar dig över planeten. Det är väldigt mycket tid som går åt att ta sig från ena platsen till en annan, och även om det hela tiden finns nya grejer du kan komma åt i varje område (tack vare alla uppgraderingar) så blir det ändå lite väl mycket. Har du dessutom gått lite vilse och/eller inte vet var du ska gå för att ta dig vidare i spelet så kan det bli väldigt frustrerande och tidskrävande att hitta rätt.

För att summera så är Metroid Prime förmodligen ett av de bästa spelen i hela Gamecube- och Wiibiblioteket. Med välbalanserad grafik, okej musik och framför allt ett otroligt stabilt gameplay är det svårt att hitta saker att verkligen klaga på. Vill man bli engagerad i ett spel så är det perfekt med ett sånt här spel som kräver lite investering och tankeverksamhet för att hitta rätt. Även om man ibland utforskar samma områden lite väl ofta så finns det hela tiden nya saker att upptäcka och utforska vilket gör det till en utmärkt spelupplevelse även andra och tredje gången. Har du inte spelat något Metroidspel innan så är det hög tid – varför inte börja med detta?



hld-camp-parallax-2Joakim West

Dalmas som numera bor i Alingsås. Jobbar med att borra och sälja bowlingklot. Har åsikter om spel jag inte spelat och filmer jag inte sett. Ogillar stark mat. Spelar ibland lite korkad för att provocera folk, det är jättekul. Bland mina många styrkor är ödmjukhet den största. Min stora svaghet är tyvärr självinsikt. Klippte munkfrisyr en gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.