Årskrönika 2016

2016 blev året jag inte väntat mig. Jag började överraskande skriva om spel för IGN Sverige och har således recenserat, förhandstittat och listat allt mellan retro och Ratchet & Clank. Jag har omgivit mig av spel i mångt och mycket var jag än varit, oavsett om det varit hemma, vid pendling eller på resande fot. Jag har varit på många tillställningar där spel varit centralt och på så vis stärkt band och träffat nya personer. Jag har varit delaktig i att arrangera välgörenhetsevenemang där spel är en av de två stora delar som för oss samman. Jag har därtill hittat någon att spela med, vilket gjort intresset ännu starkare då det ofta funnits någon där att bolla med och som även givit många tips på vägen. Videospel har således helt sonika lyckats bli ännu större än det redan var för mig. På så många vis.

Snart är året slut. Och jag har summerat året utifrån det jag gör mest och eventuellt bäst – genom att lista. Inte enbart men framförallt ur positiva vinklar. 

Årets spelupplevelse
Bildresultat för brothers a tale of two sons
1. Brothers: A Tale of Two Sons
2. The Walking Dead: Season 1
3. Inside
4. Tomb Raider
5. The Last of Us: Left Behind

Årets bästa spel (2016)
Bildresultat för inside game
1. Inside
2. Owlboy
3. Rise of the Tomb Raider
4. Unravel
5. Ratchet & Clank


Årets besvikelse
Bound – jag kan inte säga No Man’s Sky då jag nästan inte spelat det. Alls. Bound är briljant på pappret, men levererar dessvärre ej i
realiteten. Tyvärr.

Årets överraskning
Tomb Raider: Definitive Edition – Lara har gått från osmaklig och ointressant till helhäftig och spännande i mina ögon.

Årets recensionsspel
Owlboy – Det retroskimrande äventyr som väcker barnet i en. Och detta stora barn gav Owlboy sitt högsta betyg i år. Nio av tio.

Årets skämshögsrevansch
Bioshock – Spelet som jag påbörjat närmare sjuttioelva gånger men aldrig klarat. Förrän nu.


Här är listan av alla spel jag klarat år 2016.
Kingdom Hearts 2 är alltså inte med trots mina fyrtio plus timmar i spelet, inte heller Owlboy där jag ännu utforskar och inte har passerat mållinjen med. Fez, XCOM 2, Diablo 3: Reaper of Souls och Pokémon Moon är andra spel som ej slutförts.

1. The Aquatic Adventure of the Last Human (PC)
2. Batman: Arkham Knight (PS4)
3. Pokémon: Red Version (Nintendo 3DS)
4. Brothers: A Tale of Two Sons (PS4)
5. Limbo (PC)
6. Hyrule Warriors Legends (Nintendo 3DS)
7. Ratchet & Clank (PS4)
8. The Last of Us + Left Behind (PS4)
9. Fire Emblem Fates: Conquest (Nintendo 3DS)
10. Gone Home (PS4)
11. Deadlight:Director’s Cut (PS4)
12. Unravel (PS4)
13. Might and Magic: Clash of Heroes (Nintendo 3DS)
14. Inside (PC)
15. Dead Space (PS3)
16. Valiant Hearts: The Great War (PC)
17. Bound
18. Super Mario Bros. 3 (NES)

19. Super Mario World (SNES)
20. Mega Man II (NES)
21. Gravity Rush: Remastered (PS4)
22. Bioshock (PS4)
23. Fire Emblem Fates: Birthright (Nintendo 3DS)
24. Bastion (PC)
25. Fire Emblem: Awakening (Nintendo 3DS)
26. Tomb Raider: Definitive Edition (PS4)
27. Rise of the Tomb Raider (PS4)
28. Uncharted: Drake’s Fortune (PS4)
29. The Walking Dead: Season 1 (PS3)
30. Abzû (PS4)
31. Journey (PS4)
32. The Stanley Parable (PC)

* De kursiva titlarna i listan har spelats tidigare och kommer därför ej med på någon topplista.



Tack 2016 för att du har överraskat, transformerat och stärkt mig. Och tack, vem du nu än är du som tar in dessa ord just nu, för att du läste.

/Amanda 

Annonser

Mellandagsrean – den oemotståndliga djäveln

Goddagens!

Idag skall jag lite kort redovisa vad jag lyckats fynda på det ökända priskrigsfältet som vi också känner som mellandagsrean. Under dessa dagar har jag lyckats för en väldigt rimlig slant kommit över sju nya titlar till mitt spelbibliotek. Håll i hatten!

image1

Det ni beskådar på bilden ovan (omvända, då jag ytterst professionellt tagit bilden själv medelst mobiltelefon), förutom mitt lite stela tryne, är mina fynd till Playstation 4 – det vill säga Dishonored: Definitive Edition samt Fifa 17, det förstnämnda var begagnat och det sistnämnda gick för halva priset. Dishonored 2 har fångat mitt intresse men jag ansåg att första spelet borde avhandlas innan uppföljaren. Fifa 17 är spelet jag aldrig trodde jag skulle spela och således aldrig heller köpa. Premier League är ett gammalt intresse som finns hos mig, men att kombinera fotboll och spel har aldrig intresserat mig och därtill inte sett vidare tilltalande ut. Efter en myriad matcher man mot kvinna insåg jag dock att det var riktigt roligt.

På Steam blev det fyra titlar som till ordinariepris skulle kostat ungefär 83 Euro men som nu på rean kostade mig 29 istället. Det är en verkligen massiv skillnad så det kändes väldigt lägligt att slå till. Spelen som numer bor på min PC är Alan Wake – som Svamprikets Ludde tipsat mig om. Firewatch – ett spel jag under året velat spela men som jag blev ännu mer sugen på efter Marcus text i skämskalendern. Oxenfree – ett tips från många kontakter via sociala medier. Och slutligen blev det Fran Bow – spelet jag aldrig hade hört talas om, men efter Siris fantastiska text om det kände jag en stark vilja att införskaffa det.

Till sist råkade jag gå och vinna ett spel från mina kamrater på Svampriket. Deltog i en tävling med inställningen ”jag tar väl och skickar in ett svar trots att en aldrig vinner något” och till min stora förvåning men glädje vann jag spelet ReCore till XBOX One. Det må vara till en konsol jag ej har i min ägo, men jag kommer se till att låna en sådan så att detta spel jag varit sugen på ett bra tag äntligen skall avlägsnas från min skämshög.

Det var de sju spelen som med stor sannolikhet kommer nämnas på den här lilla taffliga bloggen under det kommande året.

Tack för mig!
/Amanda

Lucka 24 – #1 Brothers: A Tale of Two Sons

Då har vi anlänt till listans topp samt årets enligt mig bästa spelupplevelse. Den platsen kniper spelet Brothers: A Tale of Two Sons som förra året släpptes till Playstation 4, vilket också blev plattformen som användes för att få tal del av denna upplevelse. Beställde hem både Brothers och The Last of Us i fysiskt exemplar till vad som i början av detta år var min nya spelmaskin. Jag kände redan då på något intuitivt sätt att dessa skulle bli betydande i mitt spelår. Och rätt hade jag.

En dag begav jag mig iväg och umgicks med en person som jag då inte visste skulle komma att betyda väldigt mycket för mig. ”Möjligheten att få spela detta med sin närmaste vän, delandes på en handkontroll där en styr storebror med vänsterhanden och den andre styr lillebror med sin högerhand, är något av det finaste jag upplevt i spelväg” skrev jag i ett inlägg på denna blogg en dag i juni då jag avhandlade vilka spelupplevelser som varit bäst dittills under. Det då relativt för mig färska Brothers står ännu kvar och upplevelsen har etsat sig fast likt en tatuering på insidan av mig.

Bildresultat för brothers a tale of two sons

Precis som jag tidigare påvisade spelade vi Brothers med samma handkontroll. Vi lämnade inte över handkontrollen till varandra så att vi skulle styra både bröderna utan vi blev en och styrde varsin karaktär med varsin hand på handkontrollen. Jag styrde lillebror med min högerhand på den högra sidan av handkontrollen. Jag var den lille, lätte och smidige medan min kompanjon var den store, tyngre och starke. Tanken bakom dessa två karaktärer är att de skall komplettera varandra, stå vid varandras sida och gemensamt med sina hopslagna kvaliteter ta sig till målet – livets träd. Ett träd som innehåller ett elixir som bröderna stuckit ut på äventyr för att hämta tillbaka till deras allvarligt sjuke far.

Jag säger här precis som jag gjorde i min text om The Walking Dead – har du inte spelat Brothers och vansinnigt gärna vill göra det. Sluta läs här och spela det innan du potentiellt läser vidare då berättelsen är väsentlig för min upplevelse.

Relaterad bild

I spelets början så är allt väldigt vackert och lummigt men sedan omvandlas det till något som är väldigt mörkt och tungt. Bröderna räddar under sin färd en kvinna, som storebrodern blir betuttad i och därför följer vi henne även när hennes vägledning känns tveksam. Det resulterar i att vi blir inlurade i grottgångar där kvinnan förvandlar sig till en spindel som, efter en jobbig strid, med sina sista krafter hugger storebror i magen. Han överlever men är allvarligt skadad.

Väl ute ur grottorna så landar vi precis vid foten av livets träd. Lillebror, det vill säga jag, ensam, klättrar upp till toppen där jag finner det helande elixiret. Men när jag kommer ned så är det för sent. Storebror är bortom räddning. Död. Det tog mig väldigt hårt, i synnerhet då jag som lillebror med mina bara händer måste begrava brodern.

Anledningen till att slutskedet av spelet kändes tungt för mig är att jag förankrar så mycket i det verkliga livet. Vilken plats jag befinner mig på. Något att relatera till. I mitt fall hade jag, som jag nämnt i tidigare texter, under en hyfsad period blivit väldigt ensam och isolerad. Och helt plötsligt hade jag någon som brydde sig om mig, som värnade om mitt välmående och någon som jag kände likadant för. Jag har aldrig haft speciellt mycket vänner men här insåg jag mer och mer hur viktigt det är att ha någon att luta sig mot.

I spelet så blev det så enormt tydligt att den äldre brodern skulle varit med när han väl var borta. Att han behövdes. Han har trots allt svingat mig, lyft mig och fångat mig när jag fallit genom hela resan. Och det är precis så jag har känt i mitt liv i år. Jag fann någon som fångade mig när jag har föll och jag har insett vikten av att ha folk som verkligen värnar om en i sitt liv. Någon som kompletterar en. Att mina och en annan persons vägar korsades precis när det behövdes som mest utan att jag ens visste att jag behövde det har betytt väldigt mycket för mig.

Så med det så vill jag avslutningsvis säga tack. Tack för att du fångat mig, omfamnat mig och alltid finns vid min sida. Tack för allt. Och tack för att du spelade Brothers med mig.

Relaterad bild


13406836_10153905455414355_3791523042153898523_nAmanda Steén
Spelskribent på IGN Sverige om dagen, spelbloggare på Skämshögen om natten. Påstås jobba som sadist, själv kallar jag mig personlig tränare samt instruktör & utvecklare. Sysselsätter mig även med bowling på elitnivå, att teckna & att fotografera. Älskar Batman, mina morrhårsbeklädda vänner Nemo & Aeris, Biffy Clyro & att lyfta tunga saker. Engagerad i Spelhjälpen, besöker ofta biografer, misstas frekvent för att vara extrovert, är en lipsill av rang samt har en osund relation till Red Bull.

Lucka 23 – Andreas & Journey

Då omvärlden brann och samhället kokade. Kanske är det så vi alltid kommer se tillbaka på 2016. Kanske kunde 2015 beskrivits med samma ord men vi har antagligen redan glömt.

När nästkommande år ska summeras kommer jag kunna skriva dessa ord på nytt. Jag lever i en, i det närmaste, oändlig loop. En spiral. En cirkel som aldrig sluts.
Att genomleva förändring, se på saker i nytt (och gammalt) ljus, att resa inom sig själv och utanför, att ta sig framåt för att sedan börja om på noll. Den ständiga resan. Varje år unnar jag mig en ny resa. Den ser nästan alltid likadan ut men charmen finns där. På samma sätt man kan se det vackra i en vardag. Att få njuta av det enkla. Varje år spelar jag Journey. 2016 är inget undantag.

Bildresultat för journey game

Jag tar mig an min resande karaktär med avlägset berg i sikte. Berget kan representera vad som helst. Ett nyårslöfte om man så vill. Kanske ska vi träna mer och äta nyttigare när vi når dit. Tappa ett par kilon och vara nöjda. Allt enligt klyschan. Det är luddigt hur vi än vrider på det men jag vet att vi ska dit. Jag och min resenär. Genom sand och snö följs vi åt. Genom stekande sol och isande vindar håller vi händer. Vi är två och vi tar oss igenom allt vi har framför oss. Allt från den grå vardagen och dess grå slit till högtiderna och dess glans.

I all sin enkelhet är Journey livet. Och livet är Journey. Saker är egentligen vad du tar dem för.

Journey kan, med spelarens goda vilja, representera precis allt du upplevt eller velat uppleva.

Likt den eviga loop av liv och död som återfinns i Journey kommer även jag tillbaka. Ett gammalt år. Tid som flytt. Ett nytt år. Tid som kommer. Vi är ett, Journey och jag. Vi är i konstant synk. Om ett år ses vi igen. Då nytt blivit gammalt. Och cirkeln sluts likt förbannat. På sätt och vis.

Det vilar en våt carpe diem-filt över hela den här texten. Förlåt. Om någon vill använda valda citat och producera väggdekorationer går det bra. 2017 ska jag vara mindre pretentiös. Men det sa jag för ett år sedan också.


Andreas Linders foto.Andreas Linder
En göteborgare tillika ragequittare av rang som av den anledningen ofta spelar på lättaste svårighetsgraden. Är dålig på smygmoment, spelar Journey en gång om året, har SNES som favoritkonsol, gillar mat och slukar gärna ost. Arbetar dessutom med Spelhjälpen och är lika ful i håret som i mun.

Lucka 22 – #2 The Walking Dead

Innan i år har jag aldrig tidigare tagit mig an ett Telltalespel. Men när det nu var dags att börja utforska den delen av skämshögen så stod det klart ganska tidigt att det var första säsongen av The Walking Dead som gällde. Detta skulle visa sig vara ett ypperligt val.

Det här spelet knockade mig lite hårdare än jag från början trott att det skulle göra. Framför allt så tyckte jag att det var otroligt jobbigt att göra alla dessa val. Av många val mådde jag verkligen riktigt dåligt. Framförallt av det sista. Mest det sista. Innan jag fortsätter på den banan så vill jag uppmana dig som verkligen vill ta dig an spelet att sätta dig och spelat det nu och inte läsa vidare.

Åter till det sista valet. Det svåraste av dem alla. Här var jag tvungen att pausa, lämna min handkontroll och sätta mig och verkligen ta en rejäl funderare. Valet är alltså något som rör de två huvudkaraktärerna, Lee och Clementine. Lee, en medelålders före detta professor, hittar den ensamma lilla flickan Clementine, som råkat separeras från sina föräldrar under zombieapokalypsen. Lee, som många tar avstånd till på grund av att han mördat en person i temporärt vansinne, tar han om Clementine och beskyddar henne som om hon vore hans egen. Clementine ser dock inte det som andra ser utan uppskattar Lee precis lika mycket som han uppskattar henne. En vacker historia att likna med relationen mellan lönnmördaren Léon (Jean Reno) och tolvåriga Mathilda (Nathalie Portman) i filmen Léon från 1994. De blir som far och dotter, mer eller mindre.

Den skadade Lee som snart kommer att avlida lämnar Clementine med två val. Antingen så skall Clementine skjuta honom i huvudet för att han inte skall transformeras till en levande död och kunna få frid eller så sparar hon kulan och lämnar honom. Hur jobbigt det än är att erkänna det så lämnade jag honom där. Jag vet att han är dömd till ett liv som levande död, något som är fullkomligt ovärdigt. Det är lite som ovärdigheten äldre människor utsätts för när de åldrats så pass mycket att de börjar bli dementa. De glömmer vilka de själva och andra är och tappar fullkomligt uppfattningen om dåtid, nutid och framtid. Men jag kunde inte skjuta honom. Det låter patetiskt, det är ju ”bara ett spel”, men jag kunde inte. Det är något med hur Clementines förtvivlan i rösten skär genom ben och märg. Den gör ont. Jag kunde inte låta henne göra det. Hon är bara en liten flicka. Hade alternativet funnits att Lee tog sitt eget liv så hade det varit ett solklart val. Jag vill bespara honom lidandet men jag vill inte skapa vad som kändes som mer lidande för henne. Lidandet av ett behöva skjuta den person som står en närmast.

Bildresultat för the walking dead game

The Walking Dead var en fantastisk upplevelse som träffade väldigt rätt på det jobbigaste av sätt. Det berörde, gjorde ont och fick mig att fulgråta floder.


13406836_10153905455414355_3791523042153898523_nAmanda Steén
Spelskribent på IGN Sverige om dagen, spelbloggare på Skämshögen om natten. Påstås jobba som sadist, själv kallar jag mig personlig tränare samt instruktör & utvecklare. Sysselsätter mig även med bowling på elitnivå, att teckna & att fotografera. Älskar Batman, mina morrhårsbeklädda vänner Nemo & Aeris, Biffy Clyro & att lyfta tunga saker. Engagerad i Spelhjälpen, besöker ofta biografer, misstas frekvent för att vara extrovert, är en lipsill av rang samt har en osund relation till Red Bull.

Lucka 21 – Spelhjälpen

Förra året uppstod det något unikt i videospelssverige. En dygnslång direktsändning om spel inkluderandes en insamling till Läkare Utan Gränser slängdes ihop på bara några veckor och knockade sin omgivning med sin vansinnigt fina gärning.

Jag minns själv hur otroligt nyfiken jag blev när inlägg som något som kallades Spelhjälpen började ploppa upp som krokusar över hela mitt flöde i sociala medier. Och när dagen med stort D var där så satt undertecknad givetvis bänkad. Soffan var extra mysanpassad med filtar och en myriad kuddar. Givetvis hade det bunkrats upp med gotter och allt nödvändigt för att slippa lämna hemmet mer än tvunget. Jag lånade till och med min pappas minilaptop så att jag kunde ha med den och följa Spelhjälpen när det vankades matcher i bowlinghallen.

Jag följde med nästintill hela resan, en resa som berörde. Och när det passerades hundratusen kronor så satt givetvis denna lipsill av rang och bölade ikapp med personerna jag hade framför mig på rutan. 124 793 kronor samlades slutligen in när allting var hopräknat. Och när dygnet var över, sändningen var slut och de vemodiga tonerna till en lugnare version av Shoreline ljöd i bakgrunden så kände jag att jag verkligen ville vara med. Att vara delaktig i något som gör skillnad på riktigt.

Så blev det. Jag fick äran att bli delaktig i, numera föreningen, Spelhjälpen som detta år hade inriktningen av samla in pengar till Ung Cancer. Som jag tidigare deklarerat med orden

”För mig är cancer något som är väldigt personligt, då båda mina föräldrar drabbats av olika varianter av denna horribla sjukdom. Jag tror att cancer blir mer & mer personligt för människor i allmänhet, då många är drabbade & i mångt & mycket alla känner någon som lider. Oavsett om det är av sjukdomen eller av situationen.”

så är just cancer något som varit en lite för röd tråd i mitt liv. Därför tror jag att något brann lite extra i mig över att vi just skulle skänka pengar till en cancerfond. Det kändes väldigt stort för mig.

Plötsligt så var  det oktober och den i år trettio timmar långa livestreamen igång. Jag var nervös. Vansinnigt nervös. Som idrottare så har jag alltid varit det i skarpt läge men ändå ofta haft någon förmåga att kanalisera det till någon form av styrka. Här visste jag inte hur jag skulle bära mig åt. Jag skulle sitta sex timmar i direktsändning och prata samt spela, något som jag inte ens i närheten gjort tidigare. Jag har inte ens snackat i en podcast. Det närmsta jag varit är väl att bli intervjuad i idrottssammanhang och att spela in musik i en studio, men det är så långtifrån samma sak att det nästan inte existerar i samma universum känns det som. När allt kommer omkring så var det dock inte så farligt, jag råkar bara vara den oroande typen som är lite rädd för att göra bort mig.

Det var fantastiska, bitvis tunga, timmar som bjöd på unika erfarenheter. Det som överraskade mig mest var när vi nådde hundratusen även denna gång. Jag var helt tom. Jag visste inte riktigt vad som pågick inombords. Jag som vanligtvis är så löjligt emotionell. Det kändes lite som att jag på något vis fick en kortslutning av alla intryck, känslor, nervositet, självtvivel, åtaganden och att faktiskt fått vara delaktigt i detta makalösa välgörenhetsevenemang. När klockan slagit trettio timmar, tiden hade gått, allting slutligen var hopräknat och insamlat så stannade Spelhjälpen 2016 på 120 146 kronor. Spelhjälpen hade nu alltså nästan samlat in en kvarts miljon, på strax över ett år, till välgörande ändamål. Galet och storslaget.

heart-machin-logo-sm

Det här inlägget skrevs inte många timmar efter att vi avverkat denna trettio timmar långa sändning, till en bild visandes en av de bästa omfamningarna någonsin. Ögonen gick i kors och jag kunde knappt formulera mig, men en sak är säker – detta var och är något av, om inte det bästa jag gjort. Och efter att röken lagt sig sent på kvällen när jag åkte hemåt från Göteborg så grät jag otröstligt – av utmattning, av lättnad och av lycka. Det låter fånigt och ostigt såhär i efterhand, men känslorna som fastnat tidigare bara vällde över.

Amanda Steéns foto.

Till alla vänner i föreningen – tack! Jag är otroligt glad och tacksam över att få vara en del av denna grupp med starka viljor och säregna individer som tillsammans skapar något så vackert och av en magnitud nästintill bortom ens förstånd.


13406836_10153905455414355_3791523042153898523_nAmanda Steén
Spelskribent på IGN Sverige om dagen, spelbloggare på Skämshögen om natten. Påstås jobba som sadist, själv kallar jag mig personlig tränare samt instruktör & utvecklare. Sysselsätter mig även med bowling på elitnivå, att teckna & att fotografera. Älskar Batman, mina morrhårsbeklädda vänner Nemo & Aeris, Biffy Clyro & att lyfta tunga saker. Engagerad i Spelhjälpen, besöker ofta biografer, misstas frekvent för att vara extrovert, är en lipsill av rang samt har en osund relation till Red Bull.

Lucka 20 – #3 Inside

I somras när jag var iväg på semester i Menton så köpte jag Inside till mig själv i födelsedagspresent. Jag hade min laptop med mig på resan vilket, skulle det visa sig, var en väldans tur då jag för ovanlighetens skull blev sjuk. Så emellan ynkandet och syndomtyckandet liggandes i fosterställning, feberdrömmar och kallsvettningar så tog jag mig an Inside.

Bildresultat för inside game

Tidigare under årets gång införskaffade jag danska utvecklarstudion Playdeads tidigare spel, Limbo, som i mångt och mycket är i samma andra. Jag är stormförtjust i Limbos estetik, precis som Insides, men Inside lyckas vara en mycket mer förfinad upplevelse på alla plan. Något som exempelvis stundtals gjorde mig riktigt förgrymmad i Limbo är hur mycket trial and error det är men det är ändå inte vidare snälla sparpunkter. Inside lutar lite åt samma håll men det lider inte av fullt så många dryga partier eller, som det ibland kändes som i Limbo, spelförstörande problemlösning.

Många spel, Unravel bland annat, lider av att det är det lilla snäppet för klurigt när en bara vill kunna sugas in i den egentligen förtrollande visuella upplevelsen. Det är en våg som är svår att balansera från många utvecklares håll verkar det som. Om spelets klurighetsnivå överskrider hur visuellt effektfullt det är, bara med den där lilla droppen klurighet, så blir det inte en fullt magiskt upplevelse för mig. Det blir för mycket spel och för lite upplevelse. Jag vill inte känna att spelet fördummar mig som spelare, för det känns inte som den ursprungliga tanken. Vet inte hur många gånger jag till exempel i Unravel tänkte ”varför gör du såhär mot mig när jag älskar dig?”. Inside däremot klarade av den där balansgången, även om det var med små marginaler.

Bildresultat för inside game

Ihop med att spelmekaniken är mer förfinad och så pass välfungerande som den är så lyfter det bara stämningen ännu mer. Stämningen som är det största pluset med Inside. Du dras in i ett ytterst mystiskt äventyr som rör upp de största av obehagskänslor. Spelet besitter ett vackert men likväl ondskefullt mörker. Inte bara i dess språklösa berättande men som på något vis är högljutt i sin tystnad utan även den tjusiga grafiken som gör så mycket rätt i sin enkelhet.

Inside är stämningsbomben som, med sitt magvridande obehag och med sitt förtrollande sätt att väcka rysningar på, lämnar en i ett tillstånd där en endast vill stirra ut över horisonten på obestämd tid och begrunda vad en just upplevt.


13406836_10153905455414355_3791523042153898523_nAmanda Steén
Spelskribent på IGN Sverige om dagen, spelbloggare på Skämshögen om natten. Påstås jobba som sadist, själv kallar jag mig personlig tränare samt instruktör & utvecklare. Sysselsätter mig även med bowling på elitnivå, att teckna & att fotografera. Älskar Batman, mina morrhårsbeklädda vänner Nemo & Aeris, Biffy Clyro & att lyfta tunga saker. Engagerad i Spelhjälpen, besöker ofta biografer, misstas frekvent för att vara extrovert, är en lipsill av rang samt har en osund relation till Red Bull.

Lucka 19 – Joakim & Metroid Prime

När jag i somras beslutade mig för att spela igenom Metroid Prime för andra gången var det inte utan vemod. Andra genomspelningen brukar för mig vara avgörande för hur jag i framtiden kommer se tillbaka på spelet. När man redan kan spelet någorlunda och nyhetens behag har lagt sig, så brukar de eventuella bristerna ofta träda fram tydligare. Det är också anledningen till att jag sällan litar på de pinfärska recensionerna utan hellre väntar några år innan jag spelar ett spel, eller för all del ser en film om det inte är en regissör jag har stort förtroende för. Det bör nämnas att jag inte spelar originalet på Gamecube utan nytappningen som finns på Wii, Metroid Prime Trilogy vilket låter dig spela med Wiimote och nunchuk istället för Gamecubekontrollen.

Bildresultat för metroid prime

För er som inte är bekanta med Metroidserien sedan innan tänkte jag presentera spelet lite kort. Metroidserien är 2D- och 3D-plattformsspel som präglas av äventyr, pussel, utforskande och även rätt mycket skjutande. Du spelar som rymdprisjägaren Samus Aran, på uppdrag av Galaktiska Federationen att rädda diverse planeter eller rymdbaser från alla möjliga olika onda krafter. De stora antagonisterna genom åren är Rymdpiraterna, Metroids och Mother Brain. Genom spelets gång tar du dig framåt genom att samla på dig uppgraderingar (till exempel dubbelhopp, bättre missiler, värmeresistent rymddräkt) som i sin tur ger dig tillgång till nya områden och nya bossar.

Det första som slår mig när jag börjar spela är att det känns väldigt naturligt att röra sig och sikta. Här tycker jag att wiimote och nunchuk slår gamecubekontrollen med hästlängder, fast det är förvisso en smaksak. Grafiken har åldrats otroligt väl trots att spelet släpptes 2002, 4 år före Zelda: Twilight Princess som ser betydligt sämre ut. Bitvis är det väldigt vackert när regndroppat strilar längs med kanten på visiret och man blickar ut över planeten där du blivit strandsatt, Tallon IV. Subtila effekter såsom att du ser din egen spegelbild i visiret när det blixtrar, eller att du ser ditt eget skelett när du har röntgenglasögonen ger också spelet det där ”lilla extra” då du verkligen känner dig som Samus. Färgtemat är överlag ganska mörkt vilket passar spelets underton av ensamhet och isolering, men det finns ofta lite ljusare färger i bakgrunden vilken ger en väldigt behaglig kontrast mot det mörka

Musiken, som oftast är ganska anonym, är också mycket passande rakt igenom hela spelet. Enerverande och påträngande musik kan förstöra spelupplevelser helt, så jag är glad att den hellre är åt det neutrala hållet. Jag kan dock sakna lite mer stämningsfull musik kring bossar, t.ex som när man närmar sig Kraid i föregångaren Super Metroid på SNES. Se videon nedan:

Det ska sägas att grundformeln i spelet – möt bossar, få uppgraderingar, lås upp nya områden – är väldigt basic. Man behöver inte göra det svårare än så. Många av uppgraderingarna finns med i både föregående och efterföljande spel, och Metroid Prime gör ett förbannat bra jobb med att ändå göra hitta originella och intressantra sätt att använda dem. Alla av de nödvändiga uppgraderingarna används väldigt frekvent vilket gör att det alltid känns som välspenderad tid, till skillnad från t.ex spinnern i Zelda: Twilight Princess som används 1 eller kanske 2 gånger utanför den dungeon där du får den. Även om det klassas som ett fps så känns det betydligt mer som ett 3d-äventyrsspel. Dels är detta för att svårighetsgraden på själva fps-biten inte är särskilt hög. Man kan ”låsa fast” vid fiender vilket innebär att själva skärmcentrat automatiskt följer efter fienden medan du själv kontrollerar själva pistolsiktet. Lite som en blandning mellan fritt sikte och z-targeting i Zelda-serien.

Spelets hjärta ligger ändå i utforskandet, och här finns väldigt mycket utforskande! Scanner-visiret ger dig möjlighet att scanna in det mesta du ser. Till exempel växter, fiender, info från övergivna datorer eller gammal lore om Chozobefolkningen som levde på planeten innan de utrotades av… vadå egentligen? För det mesta är du helt på egen hand vilket kan vara lite avskräckande för den som annars bara spelat Mario Kart, FIFA och Candy Crush. Du får inte mycket ledtrådar kring var du ska eller vad du ska göra, utan man får helt enkelt utforska och se var man kan gå och var det tar stopp. Det är en ganska stor kontrast mot mycket av dagens spel där det överlag ska hållas mycket i handen. Här kastas du dessutom rakt in i själva spelet, helt utan att behöva genomlida flera minuter av cutscenes med kassa röstskådespelare. Helt underbart!

Bildresultat för metroid prime gamecube

Det enda jag kan gnälla på är att det blir ganska mycket backtracking, alltså att du har ärenden i samma områden flera gånger och för all del tvingas gå igenom samma områden gång på gång när du förflyttar dig över planeten. Det är väldigt mycket tid som går åt att ta sig från ena platsen till en annan, och även om det hela tiden finns nya grejer du kan komma åt i varje område (tack vare alla uppgraderingar) så blir det ändå lite väl mycket. Har du dessutom gått lite vilse och/eller inte vet var du ska gå för att ta dig vidare i spelet så kan det bli väldigt frustrerande och tidskrävande att hitta rätt.

För att summera så är Metroid Prime förmodligen ett av de bästa spelen i hela Gamecube- och Wiibiblioteket. Med välbalanserad grafik, okej musik och framför allt ett otroligt stabilt gameplay är det svårt att hitta saker att verkligen klaga på. Vill man bli engagerad i ett spel så är det perfekt med ett sånt här spel som kräver lite investering och tankeverksamhet för att hitta rätt. Även om man ibland utforskar samma områden lite väl ofta så finns det hela tiden nya saker att upptäcka och utforska vilket gör det till en utmärkt spelupplevelse även andra och tredje gången. Har du inte spelat något Metroidspel innan så är det hög tid – varför inte börja med detta?



hld-camp-parallax-2Joakim West

Dalmas som numera bor i Alingsås. Jobbar med att borra och sälja bowlingklot. Har åsikter om spel jag inte spelat och filmer jag inte sett. Ogillar stark mat. Spelar ibland lite korkad för att provocera folk, det är jättekul. Bland mina många styrkor är ödmjukhet den största. Min stora svaghet är tyvärr självinsikt. Klippte munkfrisyr en gång.

Lucka 18 – #4 Tomb Raider

När jag först fick tipset om att spela nya Tomb Raider så ryggade jag tillbaka och kände mig oerhört skeptiskt till denna idé. Anledningen är att det ideal som Lara Croft representerat tidigare inte tilltalar mig samt irriterar mig. Lökar som är större än karaktärens huvud, tandpetarsmal midja och otroligt lättklätt porträtterad är något jag inte alls är sugen på att beblanda mig med. Det är just sådant här ideal som frekvent visas upp i media som något att i verkligheten eftersträva, något som stressar upp unga kvinnor och gör dem illa till mods. Något som får dem att känna att deras naturliga former, bröst, rumpa, ansiktsdrag och karaktärsdrag inte är tillräckligt vackra för att uppskattas. Som personlig tränare bevittnar jag hur unga kvinnor skönhetsstressar sig till ät- och träningsstörningar och jag ser hur deras liv präglas av utseendefixering. Och sådant gör att det börjar koka lite inom mig. Att vi styrs så pass mycket av ideal och utseende att det på något vis är det viktigaste och det som styr vår status i samhället.

laras-compared_-game-informer

Efter lite övertalning och uppbyggning av mina förväntningar så införskaffade jag Tomb Raider Definitive Edition till Playstation 4. Jag spelade det och gillade det så pass mycket att jag mer eller mindre direkt lånade nysläppet Rise of the Tomb Raider. Jag har inte rört vid de tidigare spelen men det jag ställs inför i de nya spelen, i relation till den bild jag har av karaktärens gamla jag, är en karaktär som nu gått lite i en annan riktigt. Visst, hon är fortfarande vad många skulle kalla ögongodis men är nu mycket mer proportionerligt bygd och känns mer relaterbar. Det som framförallt gör att hon känns otroligt mycket lättare att relatera till för egen del är hur mycket det belyses att hon är en stark kvinna. Hon klarar av riktigt tuffa utmaningar som att klättra, svinga sig, skjuta båge (mitt favoritvapen) och att ta sig an krävande situationer. Den Lara jag spelar som är en karaktär jag känner mig väldigt häftig som. Och jag gillar ju att känna mig häftig i spel oavsett om jag smyger, klättrar, löser pusselmoment, spränger eller skjuter.

Relaterad bild

Jag är alltså otroligt glatt överraskad av de bägge spelen och Rise of the Tomb Raider kommer hamna jättehögt upp på min GOTY-lista. Faktum är att jag är mer pepp på att se vad som kommer härnäst i serien än att fortsätta spela Unchartedtetralogin som jag påbörjade i höstas. Med det sagt vill jag ändå påpeka att jag är pepp på att fortsätta min resa som Nathan Drake också, då jag gillar dessa äventyrsspel. Tomb Raider känns dock för mig som den kvinnliga motsvarigheten till Uncharted, i mångt och mycket, vilket gör mig glad då starka kvinnliga protagonister behövs. Och som sagt, likheterna är slående. Fysiken är liknande, en söker stordåd, kastar sig från explosioner, det kommer ofta lite för mycket fiender, en springer på saker som går sönder och blir även hängande över kanter stup i kvarten. Och jag älskar det. Verkligen. Tomb Raider har växt från botten till toppen i mina ögon.


13406836_10153905455414355_3791523042153898523_nAmanda Steén
Spelskribent på IGN Sverige om dagen, spelbloggare på Skämshögen om natten. Påstås jobba som sadist, själv kallar jag mig personlig tränare samt instruktör & utvecklare. Sysselsätter mig även med bowling på elitnivå, att teckna & att fotografera. Älskar Batman, mina morrhårsbeklädda vänner Nemo & Aeris, Biffy Clyro & att lyfta tunga saker. Engagerad i Spelhjälpen, besöker ofta biografer, misstas frekvent för att vara extrovert, är en lipsill av rang samt har en osund relation till Red Bull.

Lucka 17 – Martin & Skyrim

Tillbaka till Skyrim

Det är få spel som jag har spenderat så mycket tid i som Skyrim. Tidiga helgmornar med kaffekopp har jag utforskat allt från de djupaste dvärggrottorna till de högsta höjderna med bloddrakar. Prickat av alla sidouppdrag och tagit alla trophies.

Trots det så installerade jag nyligen Remasteredversionen på min PS4 Pro. Jag kunde ha dykt in i Dishonored 2, spelat mer omgångar Operations i Battlefield 1 eller ge mängden PS Plus-spel som jag bara i förbifarten testat en riktig chans. Men jag väljer att hoppa tillbaka in i Skyrim.

Bildresultat för skyrim

Det är något med snön, vidderna och orkestermusiken. Ett slags lugn och stundvis mysig stämning. En slags behaglig äventyrskänsla som får mig att vilja utforska och veta mer om de gamla nordborna och dess historia i Skyrim. Friheten att röra mig hur jag vill och ta uppdragen i den följd som jag själv väljer.

Även om det har gått några år sedan sist jag lämnade Skyrim så kan jag det mesta utantill. Jag har varit här förr, jag känner till vad som ska hända och var det finns. Om något är det också ett tecken på att spelet är riktigt bra. Jag är villig att kämpa mig igenom allt igen, men framförallt uppleva allt igen. Det är också en trygghetskänsla. Man gillar det man är bekant med.


Martin Lindells foto.Martin Lindell

Född 1980 i Kristianstad. Författare av faktalitteratur om datorspel samt produktchef på EA DICE. Han är engagerad inom bevarandet av svensk spelhistoria och har arrangerat paneler samt föreläsningar i olika sammanhang och evenemang som Retrospelsmässan och Retrogathering.