Retrokärleksbrev

Podcasten Retroresan är ett fenomen som, sedan jag hörde det för första gången för ungefär tre år sedan, ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Jag kommer till och med exakt ihåg var jag var när denna podcast gjorde debut i mina öron, inte för att jag gjorde något vidare speciellt utan för att jag har orimligt bra minne, ibland. Jag spatserade mot körskolan och en samåkning mot Kinnekulle för att utföra halkkörning. Jag var skapligt nervös då jag nu skulle behöva köra till eller från Kinnekulle med folk jag inte tidigare kände eller ens träffat, således var jag lite småskraj för att göra bort mig. Min mp3 var död så jag plockade upp podcaster i min iPhone och sökte på ”Retroresan”, som nämnts när Brunlöf gästade Play Before You Die. Det jag möttes av var lite stapplande men ytterst charmiga steg som påminde mig om att alla har vi varit nya på något och att det faktiskt är okej. Någonstans vandrandes på vägen till Alingsås Trafikskola så trillade nervositeten av i en buske någonstans och jag gick istället och log åt två helt vanliga killar som pratade om spel. Jag har länge väntat på att verkligen få sprida mina känslor för denna pod och dessa två helt vanliga killar som gör den så oerhört speciell. Med anledning av deras tämligen oväntade återuppståndelse efter Spelhjälpen hösten som gick så passar jag nu på att sända min första Retroresankommentar, ett retrokärleksbrev som lyder:

”Goddagens kära ni, kära Anders och Samson.

Äntligen möts vi på detta vis. Ända sedan den dagen då min kärlek till Retroresan startade så har jag innerligt önskat att det fanns ett sätt att resa tillbaka i tiden och få vara en del av armén då den uppstod, även att jag givetvis stormtrivs som en i armén i nutid.

Hela denna resa har jag lyssnat igenom två gånger plus att diverse avsnitt har lyssnats på extra många gånger, de sammansvetsade sagostunderna exempelvis. Detta innebär att jag spenderat väldigt mycket tid mer er i öronen, ofta med anledningen att jag behövt komma på andra tankar eller så har jag haft er som sällskap under mina nästintill dagliga pendlingstillfällen med tåg till och från jobbet. Ni har funnits hos mig när jag verkligen behövt det, jag har kunnat lämna bort mina tankar och istället lyssnat på vad ni haft att säga vilket har varit väldigt frigörande. Bortsett från att ni omedvetet varit ett stöd så har de stunder jag haft med er gett mig väldigt mycket på andra vis. Exempelvis ett ökat spelintresse i allmänhet, något som idag har tagit mig in på vägar jag aldrig trott att jag skulle vandra samt att ni öppnat en dörr bakom vilken det fanns väldigt många nya vänner som jag aldrig skulle träffat annars. Det är helt makalöst vad två ”helt vanliga killar” kan ställa till med. I mina ögon (och öron) så är ni kanske dock inte helt vanliga. Gissningsvis så är ni var och en för sig ganska vanliga, men tillsammans så blir ni två något alldeles speciellt. Något som är väldigt vackert, nästan.

Nu över till något helt annat då undertecknad givetvis här i skrivande stund har jag med sig leverans av ett stycke pizzabetyg:

Vänner till mig pratade om en enastående pizzeria som lades ner för en tid sedan, lyckligtvis så kunde även jag få ta del av vad denna pizzeria hade att erbjuda då de fortfarande tog emot beställningar på nätet och sedan levererade hem till egen dörr. Under åren som gått så har jag gjort en uppsjö beställningar via denna tjänst och har inte en enda gång blivit besviken. Oavsett om jag beställt en Vesuvio med kebabsås, en kycklingcurrypizza eller quattro formaggi så har pizzan alltid bakats med den klichéartade men ack så viktiga ingrediensen kärlek. Jag har till och med fått träffa pizzabagarna vid några tillställningar och en förstår verkligen var denna ingrediens kommer ifrån då de besitter helt rätt egenskaper för att framställa den. Så kom en dag när jag fick nys om att denna mytomspunna pizzeria skulle ha en nyöppning och givetvis så skulle jag vara där på premiärdagen. Efter att ha stått i lång kö med flera av mina andra pizzakamrater så kom jag in, slog mig ned och fick äntligen insupa stämningen som pizzorna utlovat. Jag beställer en av mina favoriter quattro formaggi, då allt enligt mitt tycke blir bäst med mycket ost. Efter inte allt för lång väntan så levereras pizzan till bordet och som sista lilla finess så ringlas lite akaciahonung på toppen. Det är tunn pizzabotten, tomatsåsen är välsmakande kryddig men ej för stark, osten bara smälter i munnen och honungen gav verkligen det där lilla extra via sötman. När pizzan inmundigats spatserar jag ifrån pizzerian med lätta steg, utan matkoma och med en lyckans känsla att jag snart kommer att få besöka detta ställe igen.

Avslutningsvis vill jag säga tack och sköt om er, mina herrar. Vi ses på vintervarianten av Retroresan Meetup om bara några veckor, då hoppas jag att vi får beskåda en måne i bakgrunden.

Puss och kram /Amanda”

Annonser

Lördagslistan: spel jag ser fram emot på PS4

Då var det dags för ytterligare en lördagslista, då det som bekant är lördag. Denna vecka så går min lista ut på att jag utan inbördes ordning listar spel som jag verkligen ser fram emot att spela på en maskin som är tämligen färsk för mig – Playstation 4. Jag köpte min spelmaskin för bara några veckor sedan och kikar nu framåt på vad jag vill spela, oavsett om det är redan befintliga eller kommande titlar.

• The Last of Us (Remastered)
Vidare otippat skulle jag inte direkt påstå att det är att ett av mina absoluta favoritspel smyger sig in på denna lördagslista. Förra våren när jag spelade The Last of Us så blev det på PS3 och jag har fortfarande det fysiska exemplaret i min ägo. Dock är det som så att PS3:an införskaffades av min sambo och därmed fick det stanna hos honom när vi separerade. Sluter jag ögonen så kan många av mina sinnen fortfarande starkt uppleva spåren The Last of Us lämnade efter sig inom mig. Jag vill gärna upptäcka nya saker i spelet och bygga på upplevelsen ytterligare för mina sinnen genom att spela det igen. Och med största sannolikhet igen. Och igen.

• Ni no Kuni II: Revenant Kingdom
Uppföljaren till Wrath of the White Witch utannonserades i december och kommer i framtiden finnas till Playstation 4. Dock är det inte förtäljt vilket datum än så länge men vad det verkar så kan en få möjlighet att uppleva den här helt andra världen redan under året som kommer. Det jag verkligen uppskattar i Ni no Kuni är hur det emotionella lyckas träda fram och onekligen lämna avtryck, samtidigt som spelet är iförd en tecknad kostym som är väldigt söt och charmig. Jag hoppas och tror att denna uppföljare till ett av mina favoritrollspel också besitter samma egenskaper men på ett nytt sätt. Jag besökte Ni no Kuni i vad som för mig är lång tid med mina åttio timmar och jag kommer säkerligen besöka denna upplevelse lika länge, om inte längre.
Revenant Kingdom trailer: https://www.youtube.com/watch?v=0AkY9a7DQUE


• Until Dawn
Jag är inte direkt gjord för skräckspel då jag är en tvättäkta fegis, i synnerhet på grund av jag skulle klassa mig själv som mörkrädd. Dock var det något i Until Dawn som gjorde mig ruskigt nyfiken när jag bevittnade de två första episoderna och den nyfikenheten får mig att faktiskt överväga att ta mig igenom det, trots mina uppenbara mesdrag. Jag är en person som har svårt att hålla tillbaka min nyfikenhet och jag vill verkligen veta vad som komma skall i detta spel i kombination med att jag är nyfiken på hur valen formar spelet. Dock känner jag att jag skulle behöva en partner till detta skräckuppdrag, någon som kan vara min mänskliga kudde och säga ”lugn, det är bara ett spel” när jag sitter där och skriker rakt ut.

• Ratchet & Clank
En spelserie där jag slukat i stort sett allt med hull och hår på Playstation 3 är Ratchet & Clank. Dessa illmysiga plattformsspel har en härlig kombination av lombaxen Ratchets hoppande och skjutande med lustiga vapen och roboten Clanks problemlösningsmoment. Det är charmig jargong mellan dessa två och spelen i allmänhet har en väldigt skämtsam ton, något som passar sig väl. Enligt mig var toppen i serien ”A Crack in Time” och jag hoppas att denna första Ratchet & Clank-titel på PS4 hitta tillbaka och blir lika underhållande. Enligt mitt tycke så var titeln emellan dessa två, ”Nexus”, lite av en besvikelse. En kan ju hålla tummarna jag att det endast var en liten dal innan ytterligare en topp. Den tolfte april så får vi svaret.

• Brothers: A Tale of Two Sons
Detta är ett spel som vandrat i mina tankar länge. Jag har fått omtalat för mig att miljöerna kommer att vara underbara och att berättelsen kommer att trycka på mina emotionella knappar rätt så ordentligt. Musiken har jag redan fått ta del av och den sätter sig verkligen på rätt ställe – vacker och stundtals så pass att den blir hjärtskärande. Vad jag också förstått så skall det vara ett intressant grepp att parallellt styra dessa bröder på deras färd. Det är inte helt omöjligt att detta blir ett spel jag kommer att avverka inom en överskådlig framtid då det i skrivande stund är på väg hem till min brevlåda med The Last of Us (Remastered) som sällskap.

Så, ännu en lördagslista levererad och fler kommer det att bli.

/Amanda

Batman Arkham Knight: första intrycket

Då var det dags att ge en liten kort inblick i mina första intryck av mitt första skämshögsspel Batman Arkham Knight. Jag är ej en individ som är känd för att hålla mig kort men jag skall göra mitt absolut bästa. Det skall också tilläggas att jag dessvärre inte spelat så långt som jag hade hoppats på på grund av att mitt liv, som är lite uppochner för tillfället, kommit lite i vägen.

Till att börja med så måste jag ju skriva att den delen av inledningen som innebar att en fick starta kremeringen av Jokern kändes väldigt stark. En får känslan av att ett kapitel avslutas och en blir påmind om det surrealistiska faktum att Batmans absolut största antagonist helt är ute ur matchen sedan slutet på City. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är något lurt på gång. Det kan vara så att jag inbillar mig på grund av min förkärlek till Jokern som karaktär men jag känner dock mina löss på gången så att säga och någonstans så vill jag ju tro att det är något hemligt med honom.


Batmobilen, två sidor av samma mynt

En sak som känns sannerligen uppenbar att ta upp är Batmobilen, en skapelse som jag upplever att jag har någon form av hatkärlek till, i spelet i alla fall. Det är ju klart som korvspad att när jag får se och uppleva den för första gången så blir jag lite skakig av förtjusning. Den rör sig väl, den har kraft och den uppfyller helt enkelt de alla möjliga krav som denna supermaskin har på sin lista. Och ja, det är klart att jag har testat att hoppa ut från en avsats, tillkallat Batmobilen och landat i den bara för att känna exakt hur häftig jag är. Fler än en gång, dessutom. Visst känns det som att det skall komma ett ”men” här? Det gör det också. Den bit jag upplevt hittills har känts för beroende av Batmobilen, den skall liksom nästlas in i alla hörn som går. Jag får känslan av att skaparna av den sitter bredvid mig i soffan och säger ”kolla, här är den igen, visst är den häftig, kolla på allt den kan göra” samtidigt som de kliar mig på samma ställe på ryggen. Vad jag försöker säga är att när en blir kliad på ryggen så vill en inte bara bli kliad på samma ställe hela tiden, tillslut är det inte lika skönt, det finns andra ställen som också kliar och en vill bli kliad där istället en stund. Den är superhäftig och många saker den kan göra som innefattar problemlösningar gör den intressant. Jag uppskattar dock inte allt detta skjutande av stridsvagnarna eller Arkham Knight’s helikopter. När jag spelar Batman så vill jag vara problemlösaren, detektiven, den taktiske slagskämpen, den lömske smygaren som gömmer sig i skuggorna – inte militären med ett skjutgalet finger.


Barbara Gordon, ”Oracle”

En karaktär som jag uppskattar att vi får se ytterligare mer av är Oracle, också känd som polischef Jim Gordons dotter Barbara. Tidigare även känd som Batgirl tills den dag hon blev skjuten av Jokern (i serien ”The Killing Joke”, som för övrigt står väldigt fint i min hylla här hemma) vilket ger henne en förlamning från midjan och nedåt och förpassar henne därmed till ett rullstolsbundet liv. Jag uppskattar verkligen henne som karaktär då hon, precis som Bruce Wayne, har en väldigt känslig bakgrund men trots det så hittar hon en väg. Hon ger inte upp. Trots att möjligheten att vara på gatorna och bekämpa otyg är bortblåst så hittar hon en väg att fortfarande lösa problem och hon är en väldigt viktig vän och resurs för Batman på så vis. Därtill så är jag lite svag för dessa mer nördiga karaktärer som använder sig av sin intelligens och kompetens (i detta fall i kateogrin datorer och hacking) då jag får någon form av igenkänningsfaktor (något jag inte får av dessa typiska förutsägbara, lättklädda, storbystade donnor). Inte för datorer direkt är mitt område utan för att jag är en person av mer nördig karaktär och att ”tänka först, agera sedan” passar mig bättre än det motsatta.

Hur som haver. Detta var några av mina primära tankar hittills i spelet. Jag är naturligtvis nyfiken på denna Arkham Knight och vem tusan denne är men det är något jag planerar att nysta i lite senare. Nu ska jag fortsätta spela.

/Amanda

Lördagslistan: fem spel ur skämshögen

Då var det alltså lördag igen vilket innebär en lista – en lördagslista! Denna vecka har jag valt att dra ut några spel ur skämshögen som jag upplever är lite skämmigare än andra, enligt mig. Min hög, min lista, mina premisser. Jag har listat dem nedan med tillhörande beskrivning och utan inbördes ordning (som skulle kunnat vara procentuell skämsfaktor).


• Bioshock (PS3)
”Bioshock, varför vill du och jag olika saker i livet?” känns som en fråga jag skulle kunna ställa detta spel. Det är inga tvivel om att jag verkligen vill klara Bioshock, dock upplever jag att Bioshock liksom inte håller med. Jag har gett det tre försök hittills och jag kommer, i ärlighetens namn, inte jättelångt in i spelet innan jag sitter totalfast. Samtliga gånger på ett och samma ställe. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte där och då, istället för att bli skitarg och stänga av, använder mig av det ofta så fantastiska internet för att bara lösa problemet. Något som jag halvgissar kan stå lite i min väg är att jag spelade Bioshock Infinite först och håller det som ett av de fem bästa spelen jag har spelat. Så fort folk får nys om att jag älskar Infinite så säger de oftast ”då ska du ju spela första Bioshock, du kommer att älska det”. Än så länge älskar jag tyvärr inte Bioshock, vår relation kan mer beskrivas som att vi sitter i varsin ände av rummet och sneglar lite skamset på varandra. När jag dock återigen får en Playstation 3 i min ägo så skall det få en ny chans, det är ett löfte.


• Super Mario Galaxy (Nintendo Wii)
Även här så har vi ett spel som alla talar otroligt varmt om och även detta har jag börjat spela några gånger. Första gången spelade jag och min dåvarande sambo ihop, vilket var jättemysigt. Problemet var att jag somnade när han spelade. Ja, ni läste rätt, somnade. Jag är förvisso programmerad på så vis att jag kan somna precis överallt och ibland till och med utförandes saker. Sidospår – jag somnade faktiskt spelandes en gång och upptäckte då att jag gått så långt åt vänster en kunde i spelet. Åter till Galaxy. Jag är lite besviken på mig själv att jag första gången somnade och andra gången spelade en hyfsad bit för att sedan stänga av, tänka ”jag fortsätter imorgon” och sedan har det gått ett halvår. Jag gillar och hanterar Galaxy men jag får bara inte de förbaskade tummarna ur.


• Ori and the Blind Forest (PC)
Detta spel är det färskaste på den här listan och tillkom någon gång i somras. Därefter så har det kommit på tal x antal gånger att det skulle vara något för mig då det med största sannolikhet kittlar min estetiska ådra löjligt mycket, både musikaliskt och grafiskt. Jag har varit redo flera gånger att ladda ned det på Steam med det har alltid kommit något emellan, vilket är synd då jag alltid rysningar och blir illsugen på att spela det så fort jag ser skymten av det. Jag måste bara lära mig att trycka på den rackarns knappen som innebär att spelet köps samt laddas ned.


• The Legend of Zelda -A Link Between Worlds (Nintendo 3DS)
Innan jag och Joakim, en av mina bästa vänner, spelade A Link to the Past tillsammans så spelade han A Link Between Worlds och var sannerligen otroligt exalterad över vilket fantastiskt spel det var. I och med att det är uppföljaren till SNES-succén så kändes det givetvis logiskt att låna det till min 3DS efteråt, vilket givetvis inte har blivit av för ibland är jag en smula hopplös. Jag frågade honom så sent som för en vecka sedan om jag kunde låna det av honom innan han skulle åka iväg och tävla i en vecka, självklart svarade han ja men bägge två glömde av överenskommelsen och jag har således fortfarande inte lånat det, föga förvånande.


• Super Metroid (SNES)
Denna klassiker har jag väldigt länge varit intresserad av att ta mig an. Personer vars åsikter jag verkligen tar till mig och värdesätter håller detta spel varmt om hjärtat och otroligt högt på sina favoritlistor. Jag har endast spanat in när andra spelat det i olika sammanhang och det ser ju ruskigt intressant ut, samt att det både låter fantastiskt och ser fantastiskt ut. Det här är ett spel jag en vacker dag skall spela, det finns det ingen tvekan om, frågan är bara ”när?”. Det kommer därtill vara det första spelet i Metroidserien som jag tar mig igenom. Jag har endast nosat lite på Metroid 2: Return of Samus till Game Boy när jag var liten (jag förstod inte ett dyft) och jag har inget annat spel från serien i min ägo. Har en känsla av att om min sinnesstämning är rätt och att jag spelar Super Metroid ihop med någon jag tycker om, vilket är planen, så kommer jag ha en episk upplevelse.

I sedvanlig ordning så tar jag gärna emot frågor, funderingar, förslag och önskemål med öppna armar. Ha en superb lördag och spela lugnt!

/Amanda

Min relation till Batman Arkham

Som det tidigare tagits upp i denna blogg så var det Batman Arkham Asylum som verkligen tände elden inom mig när det gäller spel. Om en skall ta historien totalt från början så inleds mitt förhållande till Arkhamserien med att min kollega tillika vän berättade om TV-spelpodcasten han och hans vapendragare spelade in tillsammans. Jag började lyssna av ren nyfikenhet och lagom till att jag lyssnat ikapp så skulle de spela Arkham Asylum. Batman är en karaktär som jag sedan tidigare håller varmt om hjärtat vilket ledde till att jag införskaffade spelet till PC (då det enda i konsolväg jag hade var en Gameboy Advance) och vad jag möttes av i detta spel var något jag inte hade kunnat föreställa mig. Stämningen under hela spelets gång är i mitt tycke perfekt sett i relation till spelets premisser. Allting känns så otroligt påtagligt och närvarande och som den fegis jag är så är det tveklöst att spelet pressar mina nerver konstant, på ett väldigt tilldragande vis. Tillhörande nervöskategorin har jag ett tydligt minne av när jag en kväll satt på kontoret, var precis färdigarbetad för dagen, det var vinter och mörkt ute redan, jag startade spelet och fick då för första gången fick uppleva Scarecrows första otyg. Jag har en sådan hatkärlek till den sekvensen, jag får panik och är onekligen skiträdd men samtidigt otroligt exalterad och överväldigad. Oavsett om det är detta moment när jag flyr för mitt liv och skiter knäck, när jag sitter och trycker på en stenfigur eller när jag nästintill dansant slåss mot mina motståndare så känner jag mig som Batman. I Batman Akrham Asylum så är jag Batman.

Dagen efter att jag var färdig med Asylum så pinnade jag ner till GameStop i Alingsås och införskaffade den då relativt nyutgivna uppföljaren Arkham City, även den till PC. City är också fantastiskt bra, dock så tappar det den intima känslan som Asylum ger en. Det är så stort och så mycket att göra i relation till föregångaren att jag får lite känslan av att när spelet skapades har det tänkts ”vi gör endast en uppföljare och i den skall vi trycka in allt, precis allt”. Det är inte det att momenten är ointressanta, dock hade det kunnat kapats några sidouppdrag alternativt göra dem mindre. Missförstå mig rätt, jag håller även City varmt om hjärtat och högt på min personliga lista. Jag tycker exempelvis skiftena mellan Batman och Catwoman är vältajmade, intressanta och gör spelet ännu bättre än när en endast spelar City som Batman, vilket jag också har testat. Arkham City är som att beställa in en efterrätt med glass, maränger, kolasås och strössel men tyvärr så är det på tok för mycket glass. Jag äter vad jag orkar av glassen och plockar på vägen ur alla godbitar.

I oktober 2013 släpptes föregångaren (storymässigt) till händelserna i Asylum respektive City – Arkham Origins. Då sambon kort tidigare införskaffat en Playstation 3 till hushållet så köptes det därför till den och precis innan hade även Asylum och City spelats igenom på just PS3. Den innehar mycket som är intressant vad det gäller berättandet. Jag älskar verkligen porträtteringen av hur Batman och Jokerns relation startas. Problemet med Origins är till att börja med att det är ännu större samt att det känns som att jag ofrivilligt blir hållen i handen av spelet för mycket. Jag känner mig inte längre lika mycket som Batman själv utan istället känns det som att spelet är Batman och jag skall bara trycka lite på några knappar. Det känns inte längre som att det finns lika mycket Batman i blodet. Även att jag ser det som en ganska bra spel så skall jag väl, något motvilligt, säga att jag blev besviken.

Det kom ju även ett litet sidospår till Origins till Nintendo 3DS (som jag innehar) och PS Vita med undertiteln ”Blackgate”. Detta bärbara spel har jag endast spelat en kort period och jag kan ärligt säga att det inte fångade mitt intresse alls. Jag har funderat många gånger på att plocka det ur skämshögen och ge det en chans till, dock vet jag inte om det känns speciellt skämmigt att inte ha spelat det.

Den senaste och, vad jag förstått det som, sista delen i serien och jag fick en lite tuff start tillsammans. Jag beställde PC-versionen då jag ej haft ett Playstation 4 fram till för en och en halv vecka sedan. Dagen efter min beställning gjordes och redan påbörjat sin färd till min brevlåda så utannonserades det att den versionen, kort och gott, var värdelös. Jag installerade det trots allt på min PC i hopp om att få en glimt av den värld jag älskar och väntat på så länge för att sedan invänta en uppdatering. Så långt kom jag inte. Spelet startade inte. Inte alls. Jag kontaktade min återförsäljare och förklarade situationen men slutdomen från dennes sida var att jag fick vänta på en uppdatering och kunde ej reklamera spelet. Så jag skulle vänta på en uppdatering till ett spel som inte ens startar? Återförsäljaren gav sig inte och jag kunde inget göra (till historien hör också att spelet fortfarande inte fungerar).

Sedan kom en dag med datumet tjugosjätte december. Jag har nyligen blivit lämnad och har motvilligt men tvunget sökt nytt boende. Denna dag blir det klart att jag fått boende, endast till sista april, men ändå. Jag har tidigare funderat på att skaffa ett Playstation 4 i anslutning till julen men här tog jag äntligen tag i saken och slog till. Fick en otroligt rimlig affär innehållandes både konsol och ett spel. Inte helt otippat så var det Batman Arkham Knight, ett spel som jag nu börjat känna och klämma på. Nu är det ute ur skämshögens vrår. Batman Arkham Knight blir alltså det första spelet jag kommer att ha under min blogglupp.

/Amanda

Lördagslistan: mina bästa spelupplevelser 2015

Föga förvånande så blir ett av de absolut första inläggen en lista. Som jag tidigare deklarerat så är jag en listskrivare av rang, det är nästan på den nivån att jag snart börjar lista listor. Större delen av mitt listskrivande vilar i skuggorna av mitt anteckningsblock men nu skall allt fler listor ut i det fria. Jag vill försöka ha ”Lördagslistan” som ett stående segment men än så länge så vet jag inte hur ofta jag kommer kunna dra en lista ur min imaginära hatt.

Det första jag kommer att lista är mina bästa spelupplevelser under året som gick – 2015. Jag vill flagga för att detta verkligen är mina personliga upplevelser, inte vilket spel som är bäst. Vill påpeka detta i förebyggande syfte så folk slipper lägga tid på att tycka att jag klankar ner på deras kärleksbarn.

Under 2015 hade jag som ett litet personligt uppdrag att spela igenom minst tio spel, vilket jag till min stora glädje lyckades med. Tretton är slutsiffran av antal spel jag spelade igenom. De åtta spel som inte slog sig in på position fem till ett är:

• Super Mario Bros. – The Lost Levels (GBC)
• Kingdom Hearts (PS3)
• New Super Mario Bros. (Nintendo 3DS)
• Aladdin (SNES)
• Super Mario Bros. Crossover (PC)
• Super Mario 3D Land (Nintendo 3DS)
• Kingdom Hearts – Re:Chain of Memories (PS3)
• Monument Valley (iPhone)

Låt oss gå vidare till position fem till ett nedan.


5. The Legend of Zelda – A Link to the Past (SNES)
Position nummer fem är ett retrospel som ligger många varmt om hjärtat. Jag upplevde det med en av mina absolut bästa vänner men jag begick misstaget att låta honom spela väldigt stor del av spelet då han spelat det tidigare och känner till det väl. Trots att jag ser dess storhet och det vackra i det så känner jag att det säkerligen hade hamnat högre upp om jag varit ännu mer delaktig i genomspelningen. Jag har inget Super Nintendo för tillfället men jag innehar en kopia av A Link to the Past the Gameboy Advance som jag planerar att ta mig igenom på egen hand och sedan uppdatera mitt utlåtande. Ett fantastiskt spel är det dock, utan tvekan.


4. Ni no Kuni (PS3)
På grund av att mitt dygn bevisligen är för kort så känner jag att jag inte har möjlighet att vara en komplettist och att lägga ner så mycket tid i ett spel som många andra gör, således känns åttio timmar mycket för mig. Samtidigt som att Ni no Kuni var en kamp mot dryga partier och motståndare som jag, som den dåliga förlorare jag är, absolut tycker fuskar så var Ni no Kuni en underbar resa med kolliderande världar av gråt och skratt. Jag tog mig, enligt egen utsago, verkligen tid med detta spel och få saker har känts så otroligt frigörande och uttömmande som när jag fick in den sista träffen mot slutbossen, som för övrigt var orimligt lång. Jag längtar verkligen efter uppföljaren och den känsla som spelet lämnade mig med, men trots min kärlek till det så kommer jag med största sannolikhet aldrig röra det igen.


3. Journey (PS3/PS4)
Första gången jag började spela Journey så var det otroligt upphaussat och därmed var mina förväntningar extremt höga. Självklart slogs jag av dess skönhet men på något vis så klickade det inte mellan mig och Journey, jag förstod inte riktigt grejen. Den gången spelade jag knappt en timme och sedan lades det på hyllan ett litet tag. Sedan en kväll när sinnesstämningen kändes rätt så drog jag fram det igen och fick en helt annan upplevelse. Jag satt i lägenheten som var mörklagd, ensam och tyst. Till och med katterna sov. Den gången spelade jag spelet från första till sista ruta och det blev en känslostorm utan dess like. Efter den kvällen förstod jag verkligen grejen med Journey. Jag har sedan spelat igenom det en gång till med en vän till mig och även att det självklart var fantastiskt då också, så var det inte samma sak som när jag första gången kände den starka kopplingen mellan mig och spelet.


2. Child of Light (PS3)
Med listans andraplats hade jag en så pass bra upplevelse redan från start att jag nästan blev lite ledsen i ögat när jag upptäckte att det var på väg att ta slut. Det kan tvistas om att det är lite kort, men å andra sidan så är det mycket möjligt att det avslutades i precis rättan tid då jag verkligen inte kan påstå att jag hade en enda dryg stund i detta spel. Musiken ger en rysningar ända ut på tårna samtidigt som det som ställs framför mina ögon är så slående vackert att det verkligen inte finns något jag hade velat ha annorlunda. För någon som älskar estetiska aspekter så är det som att skicka in ett korpulent barn i en godisaffär.


1. The Last of Us (PS3)
Då var vi framme vid listans nummer ett – The Last of Us. Ett spel som sannerligen visar en hur mycket vackert det kan finnas i det dystra. Alla miljöer förtrollar en på något snedvridet vänster och lämnar en ständigt hänförd. Tidigt etableras ett starkt band mellan spelaren och denna värld samt dess karaktärer. Detta band är stramt under hela spelets gång och empatin en känner är otroligt äkta. Jag älskar den exceptionellt starka upplevelse tillika känslobomb som detta spel är. Alltifrån rädslan, nervositeten och ovissheten i smygandet, till paniken av att fly, till viljan att skydda och till den uppenbara sårbarheten. Jag älskar The Last of Us för att det får mig att känna – starkt och hela tiden.

Listdebuten i denna blogg är härmed avklarad. Sitter du på frågor, funderingar, åsikter och liknande därute så är kommentarer hjärtligt välkomna!

/Amanda

Tagning nummer sjuttioelva

Nu sitter jag här för sjuttioelfte gången och gör ett ärligt försök att starta upp detta projekt. I sedvanlig ordning så stöter jag på samma problematik – Hur och var skall en börja egentligen?

Får väl smått trevande inleda med att välkomna eventuella läsare till vad jag valt att kalla ”Skämshögen”, en blogg om en hög med spel som aldrig verkar ta slut. Spel har inte alltid varit så aktuellt i mitt liv som de har varit de senaste, i runda slängar, tre åren. Mina kusiner och jag hade som barn en outtalad helig tradition att alltid spela Super Mario Bros. 3 när jag hälsade på dem, oräkneliga timmar har spenderats i Sims 2 och jag och min förra sambo spenderade en hel sommar med att hata varandra i Super Smash Bros. Melee men mycket mer än så var det inte. Mitt intresse växte sig dock enormt mycket större då jag introducerades av snubbarna i Play Before You Die till Batman Arkham Asylum, ett spel jag ägnade mig åt överallt och hela tiden. Efter den upplevelsen fanns det ingen återvändo. Löjligt nyfiken på vad mer spelvärlden hade att erbjuda så klev jag in i den med stora blå ögon och med ett barns förtjusning.

Under de år som gått sedan dess så har jag varit med om enastående spelupplevelser som gjort mina tämligen färska känslor för spel allt starkare. Jag känner en enorm vilja att fortsätta utforska dessa alternativa verkligheter och allt vackert, fascinerande, spännande och lockande de visar mig. Dock så kan jag uppleva att den tidigare omtalade skämshögen står i min väg snarare än att leda mig till allt det där underbara som går att sålla ut ur denna hög. Därför känner jag att jag behöver något att hänga upp min skämshög på, ett sätt att ta tag i de spel jag personligen verkligen vill spela samt att jag i och med denna sida kan lämna av alla mina intryck, tankar och känsloyttringar.

Bortsett från att spela spel ur min skämshög och att sedan skriva om dem så kommer det med största sannolikhet hända att det dyker upp listor (då jag är en listskrivare av rang), reflektioner och dylikt med koppling till spel som rör sig uppe i min knopp och som jag vill överföra till skrift.

När jag ändå är igång och fingrarna glöder så är det väl på sin plats att presentera sig. Jag är en tjugotreårig bowlande, fotograferande och tecknande personlig tränare och nörd vars namn är Amanda. Undertecknad tenderar att ha fler bollar i luften än vad folk i dennes omgivning anser kontrollerbart. Gillar katter, Batman, brittisk accent, att lyfta tunga saker och har en osund kärleksrelation till Red Bull.

Om du fortfarande läser så vill jag tacka dig för att du låtit mig slösa bort lite av din tid. Har du synpunkter, frågetecken eller annat som du vill dela med dig så är det givetvis välkommet att kommentera.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag nu klickar på ”publicera”.

/Amanda